En analys av ungas hälsa och utsatthet - Ungdomsstyrelsen

Med viss iver tar nu alltså stat och kommuner
till sig denna utveckling och detta sker fastän
det i verksamheternas själva nav ligger att göra
just dessa omdiskuterade direkta insatser och
fastän dessa verksamheter inte är demokratiskt
förankrade eller styrda.
Slutsatser – en ny dagordning
för mötet mellan
den unge individen, staten
och civilsamhället?
Historiskt är alliansen mellan stat och barn och
unga det nav kring vilket välfärdsstatens hjul
roterar. 59 I denna relation finner den sociala
ingenjörskonsten sina ultimata uttryck i ambitionen
att öka jämlikhet och erbjuda generell
välfärd. Och här befinner sig civilsamhället
påtagligt i skuggan av staten. Detta blir tydligt i
många propositioner, lagar och utredningar, där
frivilligsektorn oftast behandlas styvmoderligt,
om alls. Ett exempel på detta är den proposition
vi redan har citerat ovan, nämligen den
ungdomspolitiska propositionen från 2004/05,
som något missvisande heter Makt att bestämma
– rätt till välfärd. Bland alla föreslagna ”insatser”
från det offentligas sida hittar man visserligen
enstaka formuleringar kring ”dialog med
ungdomsorganisationer” och liknande, men
dessa är få och lättviktiga i jämförelse med den
roll som ges de statliga myndigheterna och de
kommunala verksamheterna. 60
Inom ungdomspolitiken har det blivit så att
uttryck för egenmakt och egenorganisering blir
problematiska och suspekta i de fall de sker utanför
de givna ramar som samordningen mellan
stat och civilsamhälle erbjuder. Det beror
kanske just på det faktum att ungdom framför
allt inte är en fråga om ålder utan snarare om
beroende och ansvarslöshet. 61 Om vuxna kan
125
tillåtas ett visst mått av valfrihet och till och
med egensinne, så står ungdomar under ett mer
kompakt tryck att hålla sig inom normalitetens
snäva gränser. Ett år ute i världen på resa
utan mål är acceptabelt, men två år borta från
arbetsliv eller institutionell utbildning innebär
lätt att man uppfattas som potentiellt utsatt av
de myndigheter och experter som har ungdomspolitiken
på sina bord. På detta sätt blir
”utsatthet” en etikett som täcker lite av varje,
från vandringslust och frihetsvilja till drogmissbruk
och misär. Intentionerna må vara goda,
men ur ett mer frihetligt perspektiv blir det
också bekymmersamt när man läser förslag, likt
de som gavs inom ramen för utredningen Unga
utanför (SOU 2003:92), om att ”… upprätta ett
individbaserat register som hålls aktuellt och som
innehåller uppgifter om dessa ungdomars situation.”
Av det kapitel vi har skrivit framgår att vi tycks
leva i en tid då engagemanget för och av utsatta
ungdomar söker sig nya former och nya uttryck.
Vi har beskrivit hur en hel del av förnyelse och
dynamik kring insatser för ungdomar med bekymmer
av olika slag verkar ske i just civilsamhället.
Att det offentliga med alla sina verksamheter
har haft svårt att formulera nya visioner
och att praktiskt omsätta dem i faktisk
handling råder det väl ingen större tvekan om.
Det finns en fortsatt ensidigt professionsdominerad
och lätt paternalistisk tradition som
präglar ställningstaganden och insatser. Den nya
civilsamhällesorganiseringens framgångar består
kanske av förmågan att både tydligt formulera
grundläggande värden och visioner, samtidigt
som man är ytterst lyhörd för vad unga vill
ha och behöver samt hur de ser på världen.
Bland civilsamhällets organisationer har man
också distanserat sig från den oreflekterade tilltron
till vårdprofessionerna och att de ensam-