Mellanöstern och Nordafrika i ett 10-20-årsperspektiv. Stöd till ... - FOI

FOI-R--3534--SE
2 Vapenanskaffning och maktbalans
De politiska revolterna i MENA har kommit att ställa flera säkerhetspolitiska
framtidsanalyser av regionen på ända. Redan existerande konflikter liksom
säkerhetspolitisk osäkerhet har accentuerats i samband med de arabiska
revolterna.
En huvudsaklig konsekvens av detta är sannolikt att regeringarna i regionen i allt
högre utsträckning kommer att prioritera regimöverlevnad. Fortsatta
inrikespolitiska oroligheter i olika MENA-stater kommer under de närmsta åren
att kräva starkare och modernare säkerhetstjänster i syfte att stävja intern
opposition (särskilt en våldsbejakande sådan). Detta kommer att kräva en delikat
balansakt mellan å ena sidan ökade reformer för liberalisering, och å andra sidan
inskränkningar av demokrati och mänskliga rättigheter. Behoven av att
upprätthålla staters suveränitet och regeringars legitimitet kommer att förbli
centrala prioriteringar för varje regim.
Det mesta tyder på att staterna i MENA-området – främst Gulfen – väntas
fortsätta vara ledande vad gäller inköp av försvarsmateriel i världen. Detta skiljer
sig emellertid åt inom regionen. Bedömare uppskattar att t.ex. Gulf-staterna
kommer att öka sina militära utgifter från uppskattningsvis 73,4 miljarder USD
2011 till 82,5 miljarder USD 2015. 16
De för närvarande tre största vapenanskaffande staterna är Saudiarabien,
Förenade Arabemiraten och Israel, vilka kommer att fortsätta att ligga i topp
(Israel gör det främst inom ramen för ett partnerskap med USA). Saudiarabien är
och kommer de närmsta åren att bestå som den mest köpstarka staten i regionen.
Israel kommer däremot att vara den teknologiskt främsta
försvarsmaterielproducerande aktören i MENA. Revolterna har sannolikt inte
påverkat denna utveckling nämnvärt. Snarare har försvars- och
säkerhetsmarknaderna haft denna struktur sedan flera år tillbaka (bl.a. till följd av
historiska erfarenheter av mellanstatliga konflikter). På sikt kan revolterna i
regionen påverka denna händelseutveckling om de säkerhetspolitiska
omvälvningarna blir mer omfattande än väntat (t.ex. att fler länder väljer den
demokratiska vägen).
Vidare kan noteras att den syriska och iranska militärmakten i snabb takt
reduceras samtidigt som länderna i Gulfen ökar sina försvarsmaterieltillgångar
och sin militära förmåga. Resterande länder ligger annars på en förhållandevis
konstant nivå utan några större svängningar vare sig avseende vapenimport eller
-export. Libyen kan här komma att bli ett undantag då landet inom de närmsta tio
16 Se SIPRI Yearbook 2012 samt delar av Forecast International (FI) 2012.
15