Mellanöstern och Nordafrika i ett 10-20-årsperspektiv. Stöd till ... - FOI

FOI-R--3534--SE
markstridskrafter har kunnat anskaffas av olika säljare, inte minst från USA,
Storbritannien, Frankrike och Italien.
De försvarsexporterande ländernas syfte är främst ömsesidigt kommersiella samt
att upprätthålla överenskomna säkerhetsgarantier, snarare än att påverka den
geostrategiska balansen i området. Problemen är flera vad avser affärerna med
GCC-stater, särskilt om man beaktar kriterier såsom demokrati, mänskliga
rättigheter, korruption, etc. som många gånger är grunden för liberala
demokratiers beslut om tillstånd till dessa typer av affärer. Givet de arabiska
revolterna kan demokratikriteriet möjligen ges en större status.
Vid sidan av det konventionella militära samarbetet, samarbetar Gulfstaterna
även inom andra områden. Ängslan för den upplevda iranska expansionistiska
agendan i regionen (såsom spridning av politisk Shia Islam) anses bidra till att
GCC-länderna numera samverkar för att utveckla ett eget missilförsvarssystem.
Varje stat har anskaffat eller håller på att anskaffa missilsystem. 35
Flera skillnader finns dock mellan länderna i Gulfen. Vad gäller Förenade
Arabemiraten, Kuwait, Bahrain och Oman, så väntas dessa uppgradera sina
flygflottor (främst stridsflyg, stridshelikoptrar och transportflyg). Qatar väntas
fortsätta vara kapitalstarkt och därmed en aktör på försvarsindustrimarknaden.
Under senare år har landet kommit att höja sin utrikes- och försvarspolitiska
profil och bl.a. tagit tydlig ställning i kriserna i Libyen och Syrien. Nämnvärt är
att denna profilering även kan skönjas på försvarsmaterialsidan där landet köpt
flera stora tunga transportflygplan (en indikator på att landet även vill kunna
spela en de facto roll i militära sammanhang då man kan bistå egna styrkor
liksom allierade styrkor med transport till andra stridsområden).
Oman utgör ett intressant undantag i denna gemenskap då landet till skillnad från
de övriga staterna även har militära samarbeten med Iran. Denna roll kan komma
att bli besvärlig om större säkerhetspolitiska aktörer avkräver en total isolering
av Iran, men å andra sidan även en möjlighet ifall kontakter behöver föras med
Iran.
Slutligen kan nämnas att Bahrain inte utgör någon större säkerhetspolitisk aktör.
Säkerhetspolitiskt befinner man sig under Saudiarabiens säkerhetsparaply, något
som blev särskilt tydlig i och med GCC-interveneringen i landet. Ökad social oro
35 Bl.a. har Kuwait, Saudiarabien och UAE skaffat PAC-3 patriotmissiler, medan Förenade
Arabemiraten har begärt Terminal High Altitude Area Defence (THAAD), och Qatar under 2012
fört diskussioner om att skaffa dessa system. I sammanhanget noterar SIPRI att under enbart 2011
exporterade USA 4 C-17 transportflygplan, 15 UH-60 transport helikoptrar, 20 M-142 High
Mobility Artillery Rocket System (HIMARS), se SIPRI Yearbook 2012: 263. Tanken är att
missilförvarssystemet som bl.a. bygger på PAC-3 patriotmissiler samt THAAD systemen
tillsammans ska kunna fungera som en gemensam försvarsmodell på området (se Read (2011).
22