Mellanöstern och Nordafrika i ett 10-20-årsperspektiv. Stöd till ... - FOI

FOI-R--3534--SE
I flera auktoritära stater är moskén och kyrkan tillflyktsorter, men i takt med att
statens närvaro minskar så kan även de religiösa institutionerna få en minskad
roll. Processer som dessa kan på sikt bidra till att skärpa spänningarna mellan
sekulära, moderata och konservativa/ortodoxa krafter. Detta kan innebära att
vissa religiösa grupper beväpnar sig för att hävda sina intressen. En annan
konsekvens är att nya målbilder skapas (inte minst då de traditionella
måltavlorna såsom mera auktoritära arabiska ledare i flera fall tvingats bort från
makten).
En nära kopplad fråga är hur nationella parlament kommer att hantera mer
extremistiska krafter.
Slutligen kan konstateras att liksom frånvaron av auktoritära stater kommer att få
effekter på religiösa gruppers yttranden och närvaro (och därmed spänningar)
kommer regionen sannolikt att se nya identitetskonflikter. Flera stater har varit
bundna av statsideologier (Irak, Libyen, Syrien) eller religiösa idéläror (Iran). Då
dessa omkullkastas kan flera subnationella identiteter framträda och hävda
intressen (t.ex. araber, kurder, perser, alwaiter, klan- och stamgrupper, Sunni-,
Shia- eller Sufibaserade grupper, druser etc.).
5.2 Osäkerhetsfaktorer
Överlag har sviterna av den arabiska våren varit positiva. En ny diskurs om
Mellanöstern tycks vara på väg att växa fram. I denna diskurs kan både tydligt
positiva drag (flera demokratier har vuxit fram) samt negativa utvecklingar (krig
har brutit ut) observeras. I sviterna av de arabiska upproren finns emellertid flera
osäkerhetsfaktorer.
På det individuella planet har flera medborgare fått en ökad egenmakt att röra sig
med. Detta kommer att ställa krav på regimerna i regionen, oavsett demokrati
eller icke-demokrati. För de individer som lever i spirande demokratier råder
fortfarande en allmän känsla av osäkerhet. Staten har borgat för samhällelig
säkerhet, t.ex. stor närvaro av poliser och underrättelsetjänst, om än på bekostnad
av stora inskränkningar av demokrati och mänskliga rättigheter. Osäkerheten har
även gällt ekonomisk och social stabilitet. Staten har många gånger upprätthållit
subventioner kring t.ex. bensin och mat, samt balanserat olika samhällsintressen.
Dessa typer av system är nu i flera fall rubbade och nya kanaler behövs för att
hantera denna osäkerhet. En fråga är om de nya regimerna förmår attrahera en
medborgerlig lojalitet. Konkurrensen från (och emellan) exempelvis religiösa
samfund är stor. En icke-uppfylld förmåga att leverera ekonomiska och politiska
reformer kommer att vara avgörande för individens upplevda säkerhet.
På samhällsnivå kommer faktorer såsom social tilltro att vara viktiga under de
kommande åren. I flera länder i MENA väntas en dragkamp mellan viktiga
samhällsinstitutioner och staten. Olika särintressen kopplade till privata,
51