Rysk kärnvapendoktrin 2010. Utformning och drivkrafter. - FOI

FOI-R--3397--SE
Strategisk stabilitet i rysk tappning innebär enligt Arbatov att tonvikten läggs vid
en tillförlitlig andraslagsförmåga snarare än vid förstaslagsförmåga (counterforce).
Konceptet introducerades i Ryssland under slutet av 1990-talet när Igor
Sergejev, tidigare chef för de Strategiska robottrupperna, var försvarsminister. 46
Troligen var detta ett resultat av en anpassning till rådande ekonomiska och
industriella förutsättningar, snarare än av nya politiska riktlinjer.
Den utveckling som varit möjlig att iaktta i öppna källor under 00-talet vad gäller
den ryska kärnvapenarsenalen pekar på att strategisk stabilitet genom en befäst
andraslagsförmåga prioriterats. Utvecklingen och anskaffningen av nya strategiska
ubåtar av Borej-klass med den tillhörande kärnvapenbärande roboten
Bulava har utgjort en viktig del av de statliga beväpningsprogrammen, liksom
serietillverkningen av mobila internkontinentala robotar av typ Topol-M och
senare den nyutvecklade RS-24. Patrulleringsverksamheten med de strategiska
ubåtarna har också ökat i frekvens under 00-talets andra halva, i syfte att upprätthålla
potentialen till andraslagsförmåga. 47
Det främsta medlet för att upprätthålla strategisk stabilitet är enligt Nationella
säkerhetsstrategin att bibehålla paritet med USA rörande strategiska offensiva
vapensystem. Ryssland har under 00-talet gjort tydliga ansträngningar för att
dämpa den minskning av arsenalen som skett till följd av åldrande sovjetiska
kärnvapensystem. Inom ramen för de statliga beväpningsprogrammen har en
kontinuerlig nyanskaffning och livstidsförlängning av strategiska kärnvapen
genomförts avseende triadens alla ben.
Inriktningen för ballistiska robotar har legat på flera stridsspetsar per robot
(Multiple Independently targetable Reentry Vehicles, MIRV), vilket utvecklingen
av RS-24 (tre stridsspetsar) och Bulava (sex stridsspetsar) påvisat. Denna
inriktning har förstärkts av planer på en eventuell ny tung interkontinental markbaserad
robot och en version av den äldre ubåtsbaserade roboten Sineva, båda
med upp till tio stridsspetsar. 48 Det bör anmärkas att det faktum att Ryssland
46 Arbatov (2010) ”Governing the Bomb”, s. 61.
47 Kristensen och Norris (2009) ”Russian Nuclear Forces, 2009”, Bulletin of the Atomic Scientists,
vol. 65 nr. 3, maj–juni 2009, s. 59; och Kristensen och Norris (2011) ”Russian Nuclear Forces,
2011”, Bulletin of the Atomic Scientists, vol. 67 nr. 3, maj–juni 2011, s. 55.
48 Frolov (2011b) ”Russian Military Spending in 2011–2020”, Moscow Defence Brief (CAST), nr. 1,
2011, s. 13–16; Podvig, Pavel (2011) ”Liner SLBM Explained”, Russian Strategic Nuclear
Forces, 4 oktober 2011, på Internet:
http://russianforces.org/blog/2011/10/liner_slbm_explained.shtml (hämtat 18 oktober 2011).
32