Rysk kärnvapendoktrin 2010. Utformning och drivkrafter. - FOI

79
FOI-R--3397--SE
förklaringar är de officiella dokumentens bristande tillgänglighet och sakriktighet.
Validiteten i en analys av rysk kärnvapendoktrin utifrån officiella dokument
blir lidande av att flera viktiga dokument inte finns offentligt tillgängliga. Exempelvis
har de ryska försvarsbudgeterna i stora delar varit sekretessbelagda.
Endast delar av de statliga beväpningsprogrammens omfattning har offentliggjorts
och detsamma har gällt för den årliga försvarsmaterielupphandlingen.
Vidare har planerna för kärnvapenarsenalens förvaltning och utveckling varit
hemliga i sin helhet; någon motsvarighet till den amerikanska presidentadministrationens
Nuclear Posture Review (publicerad våren 2010) förekommer inte.
Övningsplaner och övningsscenarion för kärnvapeninsatser har inte heller funnits
offentligt tillgängliga – varken för de taktiska vapensystemen eller för de strategiska
kärnvapenförbanden. Detta är inte specifikt för Ryssland, även om slutenheten
är större där än i USA. Den bristande tillgängligheten på officiella dokument,
som kan sprida ljus över den ryska kärnvapendoktrinen, är en huvudsaklig
förklaring till varför officiella dokument inte utgjort en tillförlitlig källa till den
faktiska doktrinen.
En annan förklaring är att sakriktigheten i de offentligt tillgängliga dokumenten
lämnat en del övrigt att önska. Ett skäl till att ett dokument brister i sakriktighet
kan vara att upphovsmannen inte haft insyn i den faktiska doktrinen. Alexej
Arbatov har påpekat att sovjetisk militärdoktrin inte var en tillförlitlig källa till de
faktorer som styrde sovjetisk kärnvapenstrategi och utformningen av kärnvapenstyrkorna.
Doktrinen var ett mer eller mindre ideologisk policydokument med
föga koppling till den faktiska kärnvapendoktrinen, som utformades av generalstabens
operationsdirektorat. 144 Med tanke på att det sovjetiska arvet haft stort
genomslag på kärnvapenområdet finns det goda skäl att anta förhållandena kan
ha varit liknande även under 00-talet.
Arbatov hävdade 2010 att policyutvecklingen rörande såväl det ryska kärnvapenprogrammet
som kärnvapendoktrinen återspeglade samspelet mellan olika
militära och byråkratiska intressen. Även om både försvarsministern och presidenten
alltid informeras i dessa frågor, så saknas enligt Arbatov tillräcklig expertis
bland deras närmaste medarbetare för att de ska kunna sätta sig in i dessa
komplicerade frågor. Den politiska ledningens makt blir därmed formell, medan
det reella beslutsfattandet rörande den faktiska kärnvapendoktrinen sker med
144 Arbatov (2010) ”Governing the Bomb”, s. 53–4.