Rysk kärnvapendoktrin 2010. Utformning och drivkrafter. - FOI

FOI-R--3397--SE
Podvig har fog för sitt resonemang och denna del av den ryska taktiska kärnvapenarsenalen
torde idag inte ha någon roll egentlig roll i försvaret av Ryssland.
Därmed inte sagt att hela det ryska försvarsetablissemanget skriver under på att
den hotbild som vapnen är framtagna mot blivit obsolet. De marina taktiska
kärnvapnen ger också Ryssland möjlighet att – på ett säkerhetspolitiskt plan –
utmana USA och neka dess hangarfartygsgrupper och ubåtar att operera fritt på
världshaven. Möjligen anses denna del av arsenalen också spela en roll som en
nödvändig försäkring för det fall att hot om storskaliga konflikter med andra
stormakter återuppstår.
Det bör också nämnas att vissa av dessa stridsspetsar möjligen skulle kunna
användas i syfte att deeskalera en militär konflikt. 630 av de sammanlagt dryga
700 kärnstridsspetsar avsedda för markluftvärnssystem som anses vara operativa
bedöms vara avsedda för luftvärnssystemet S-300 (Natobeteckning SA-10
Grumble) – och möjligen även för efterföljaren S-400 (Natobeteckning SA-12
Growler). 64 Trots att systemet är avsett för luftmål genomförde två S-300bataljoner
en framgångsrik bekämpning av ytmål inom ramen för den operativstrategiska
övningen Vostok 2010, enligt nyhetsrapportering från övningen.
Enligt samma källa har S-300 förmåga att bekämpa såväl sjö- som markmål. 65
Sammantaget ger detta teoretiska förutsättningar för att använda kärnstridsspetsar
mot ytmål med S-300 och möjligen även S-400. Viktiga frågor är dock om
utlösningsmekanismen för kärnladdningen är lämplig för mål på marken eller till
sjöss, liksom om skjutavståndet mot ytmål är tillräckligt stort för att inte äventyra
den egna personalens säkerhet vid en nukleär detonation. Detta är förutsättningar
för att S-300 eller dess efterföljare i praktiken ska kunna användas i syfte att
deeskalera en militär konflikt.
Oavsett denna potential förfogar Ryssland likväl över en tillräcklig mängd lämpliga
taktiska kärnvapen för att dessa ska spela en roll i försvarspolitiken. Den
resterande tredjedelen av den arsenal Ryssland allmänt anses ha består av 5–600
taktiska stridsspetsar avsedda för det ryska attack- och bombflyget. 66 Dessa torde
räcka mer än väl för att utgöra motvikt till Natos konventionella styrkeövertag
och möjliggöra deeskalering i händelse av konflikt. Till detta kommer de taktiska
kärnvapen som synes vara ämnade för de ryska markstridskrafterna. De ovan
64 Kristensen och Norris (2009) ”Russian Nuclear Forces, 2009”, s. 67 och 72.
65 Falitjev, Oleg (2010) ”Vostok -2010: Natjalo, kulminatsija, epilog” [Vostok 2010: Början
kulminering, epilog], Vojenno-promysjlennyj kurer, nr. 29 2010 (28 juli 2010–3 augusti 2010).
66 Se exempelvis Zagorski (2011) Russia's Non-Strategic Nuclear Weapons, s. 30.
40