Arbetsformer på Dramaten

siktsfulla ord om det döende kapitalistis-
ka samhällets utslocknande ömhet och men-
tala förfall.
Men dock vågar jag påstå att "Fursteslicka-
ren" inte ar konst som speglar det kapita-
listiska samhallets mentala utslocknande.
Däremot har det döende kapitalistiska sam-
hället ett desperat behov av en mentalt ut-
slocknad konst som just denna. Grymhet, skön-
het och bristande logik - vad kan man mer be-
gära?
Jag ar fundamentalt ovillig att uppge mitt
motstånd mot den har typen av mondän för-
förelse.
(P-O Enquist i en recension av
Lars Noréns Fursteslickaren i
Expressen 23 november 1973.)
Fursteslickaren har därefter med jämna mellanrum dykt upp
i debatten och vi ska nu redovisa några inlägg som pro-
ducerats under det senaste halvåret. Från det symposium
om Kunskapsuppbyggnad och förståelse som genomfördes på
Tekniska Högskolan i december 1975 där den nya Dramaten-
chefen Jan-Olof Strandberg medverkade, ska vi återge
den del av samtalet som berörde Fursteslickaren:
"- Hur ser du rent allmänt på den här typen av
händelser, att en pjäs som Fursteslickaren
måste läggas ner på grund av att en enig kri-
tikerkår dömer ut den?
Jan-Olof Strandberg:
För det första är det ju inte någon ovanlig
situation. Det har drabbat många dramatiker,
Strindberg inte minst. Jag tycker att det ar
en valdigt allvarlig situation och i det har
fallet så är det val ingen tvekan om att kri-
tikerna har ett enormt ansvar. Dom har ju
praktiskt taget genom sin negativa inställ-
ning dödat en dramatiker, i varje fall fått
honom sj~ikförklarad under ett stort antal år,
för jag tror att han har det valdigt svart
att komma tillbaka. Nu var ju dom flesta på