Fallet Mary-Lou - Läs en bok

horisonten som en polishund. Jag tänker på att det kan varafarligt att vistas ute på sjön när åskan går. Blixten väljeralltid ett föremål som står upp ur sin omgivning. Ingentingsticker upp mer än en ensam båt på sjön.Jag tänker på Britt som är den mest åskrädda människajag träffat. Varje gång det börjar mullra det minsta lilla rusarhon ut ur torpet med en packe veckotidningar och sätter sigi sin vita Mazda. Ibland somnar hon i bilen och vi låter hennevara och går ut och skakar liv i henne morgonen därpå. Dåär hon skitsur för att vi inte väckt henne.Jag vet inte hur lång tid som går men efter en stund tyckerjag att den mörka färgen har spritt sig över himlen, ut översjön.- Det kommer nog häråt i alla fall, säger jag.Mary-Lou vänder sig på nytt. Just när hon lyfter kroppenkränger båten till av en vindby, och Mary-Lou kastas motrelingen. Hon slår i armen ordentligt.- Aj som fan, säger hon.Hon lossar skoten och jag tycker att båten rör sig lugnare.Jag lägger mig på magen och stuvar om packningen lite.Trycker ner några lösa kläder. Så kikar jag upp mot den svartahorisonten. Jag har rätt beträffande ovädret. Nu är det ingentvekan längre. De mörka molnen blåser ut över himlen somröken från en brand. Långsamt slocknar ljuset över sjön.Det blir en overklig stämning. Nästan som natt, mitt på dan.Båten kränger mera och jag tycker att vinden har svängtlite. Den kommer mera från sidan, eller kanske både akterifrånoch från sidan. Rullstolen slår mot bordläggningen ifören.- Det blåser upp, säger Mary-Lou.216Hon ger efter i skoten men det finns inte mycket att göradär. Jag känner att jag har svårt att sitta kvar på min plats.Kroppen liksom vill glida ner mot ena kanten.- Rulla upp spriseglet, ropar hon till mig.Jag ställer mig på knä och börjar rulla seglets nederkantsom en korv och surrar den slutligen om spristången. Halvaseglet är revat men jag vet inte om farten påverkas så mycketav det. Kanske borde vi ta ner det. Jag ska precis säga dettill Mary-Lou när en blixt lyser upp sjön. Det går några sekunder.Vi håller andan. Sen kommer knallen. Den ekar dovtoch ihållande, rullar från sjöns ena sida till den andra därden brakar rakt in i Ombergs branta stenvägg och tonar bortmed ett missbelåtet morrande.*Vinden ökar ytterligare. Vågorna stampar mot relingen ochvattnet skvätter in över snipan. Mina jeans är genomsuraoch jag tänker att jag måste försöka lägga skissblocket längrener men när jag ligger och gräver i packningen börjar jagmå illa. En hård våg dunkar in i snipan och jag tappar balansenoch snubblar iväg över båten. Jag far in i masten ochtackar Gud för den för annars hade jag antagligen hamnat ivattnet.- Håll i dig! skriker Mary-Lou.Jag svarar inte men jag kryper tillbaka till min plats ochtar ett stadigt tag med bägge händerna om toften.Jag kommer att tänka på en kväll när jag var liten ochfick följa med farsan ut och lägga nät utanför udden. Justnär han börjat lägga nätet och jag satt vid årorna upptäckte217