Fallet Mary-Lou - Läs en bok

- Det kunde blåsa mer. Men vi får vara glada så länge visliper kryssa, säger hon. Såna här båtar går nästan bara imedvind.- Jag kommer ihåg en gång när du kryssade över vikennär det blåste storm och farsan och jag stod på bryggan. Vivar skitnervösa. Men du bara garvade och sa att du tyckteom när det blåste för då kände du dig så levande. Det glömmerjag aldrig. Inte farsan heller.- Sa jag verkligen det? säger Mary-Lou och skrattar.- Ja, säger jag. Kommer du inte ihåg det?Jag lägger mig raklång under spriseglet och rotar i en avkassarna. Handen hittar en klase bananer och bryter loss tvåstycken. Jag kastar den ena till Mary-Lou. Hon tar emot denoch lägger den bredvid sig. Jag skalar min och äter upp den.Mary-Lou pekar snett föröver och jag vrider på huvudetoch ser Jungfrun dyka upp. Vad nära den är! Den ser ut somen val som ligger och sover i vattnet. När jag sett den frånbryggan har den sett så liten ut. Som en sten i vattnet somman på sin höjd skulle kunna sätta sig på. Nu ser man att detfinns en värld här ute också. Ett landskap av grå klipphällar,av vita fåglar och av fågelskit. Det är trutarnas kontinent.- Man får nog inte gå iland här, säger jag. För jag har förmig att det är naturreservat.Mary-Lou nickar.- Jag tänkte vi skulle gå runt Jungfrun och sen slöra nertill Fjuk.- Okej kapten.När vi rundar Jungfrun kan vi inte höra vad vi säger föralla skrikande fågelröster. Jag vet inte om det är vi som oroardem eller om det alltid låter så här. Gråtrutarna bildar ett176levande solparasoll över ön. De hänger nästan stilla och sergenomskinliga ut.Jag får ett infall att försöka skissa av dem. Jag trevar efterblocket och hittar det. Jag ritar snabbt en hel svärm medblyertstrutar och modellerar sedan fram ön. Den har nästansamma färg som blyertsen.Så lägger Mary-Lou om rodret. Snipan kränger till ochjag känner återigen hur spriseglet hugger några gånger innanbåten lyder och skjuter fart. Vinden känns mindre nu närden kommer nästan rakt akterifrån men det blåser mer härute. Vi går rakt norrut. Porlandet från fören är starkare.Jag avslutar skissen medan Jungfrun sakta glider bortifrån oss. Så håller jag upp blocket för Mary-Lou. Hon serförtjust ut.- Jättefin Adam! ropar hon.Jag är rätt nöjd själv och jag vänder blad och fortsätter attrita av Mary-Lou när hon halvligger i sittbrunnen med håretfladdrande kring ansiktet. Jag kikar på henne genom tittramen.Hon räcker ut tungan och skrattar åt mig, och detslår mig när jag hör det att det är en ny ton i skrattet. Det ärinte det där som jag hört tidigare i sommar, med en tillgjordklang i. Det här låter som Mary-Lou´s gamla sommarskratt,det hon hade förr.Jag skrattar tillbaka.- Vi skulle haft en flagga också, säger jag och pekar medpennan mot aktern.- Det passar inte på en snipa. Det är bara fritidsbåtar somhar svenska flaggor, säger hon.- Vem har snackat om en svensk flagga säger jag. Jagmenar en egen, en sån där sjörövarflagga. Du vet. En svart177