Fallet Mary-Lou - Läs en bok

käringtand som jag är ganska nöjd med och berättar om minidé med en flora.- Vad kul Adam, säger hon. Tänk om ni kunde göra enbok tillsammans. Om våran äng!- Var det ditt övningsprogram du gjorde?- En del bara.- Är det inte svårt att göra det ensam?- Det går.- Jag kan hjälpa dig om du vill.Jag ska just berätta för henne att jag har tränat knattelageni innebandy i två säsonger och att jag varit ensam ansvarigsenaste året. Att jag gått på instruktörsutbildning envecka på en kursgård vid Mälaren. Men Mary-Lou skakarpå huvudet.- Det behövs inte, Adam. Det är bara lite smågrejer somjag gör för att inte rosta ihop helt. För att jag ska kunnakomma ur den här. Jag ska inte vara med i handikapp-OS,det har jag väl sagt?- Okej. Jag ska cykla till affären, vet du nåt som behövs?- Det ligger en lista i köket.När jag kommer till Vivohallen går jag bort till väggen därde har fritidsartiklar. Där finns kylväskor, bocciaspel,utegrillar, billiga fiskeset, såna prylar.Jag rotar lite bland grejerna sen går jag bort och frågarLinda om de inte har simdynor. Hon verkar glad att se mig.- Vi har i alla fall haft det, säger hon.Hon tittar på hyllorna men försvinner sedan ut på lagretoch kommer tillbaka med en kartong.- Det här är vad vi har kvar, säger hon och drar upp tvågula simdynor.144- Vad små de är.Hon läser på kartongen.- De passar upp till åtta år, säger hon.- Det går inte, säger jag. Det skulle vara till ett stort barn.På kvällen sitter Mary-Lou en stund för mig. Rallarrosornaslokar men hon envisas med att de ska vara med. Hon sägeratt hon ska plocka nya när de vissnar.Jag ger mig, tänker på porträttet som John Bauer gjordeav sin fru. Hon hette Ester och var också konstnär. Hanmålade henne på en sommaräng med vita björkar i bakgrundenoch en liljekonvalje instucken i klänningen.Mary-Lou vill se bilden men jag är stenhård och säger attdet blir inte tal om det förrän den är klar.- Måste du vara så där hemlighetsfull, säger hon buttert.Jag svarar inte utan börjar linjera upp konturerna igen,för att komma tillbaka där jag var. Så fortsätter jag med håret.Det faller rakt ner till i höjd med hakan där det gör liksomen sväng inåt halsen. Förra gången, efter natten på bryggan,hade hon bara kört handen genom det. Då var det fulltav liv, det fanns ett uttryckt i det som jag gillade. Nu har honkammat sig och håret hänger som en livlös gardin.- Vill du höja huvudet en aning, säger jag.- Så här?- Jättebra.För att kunna teckna dig måste jag känna dig, tänker jag.Jag mäter upp avståndet mellan de svagt antydda ögonen145*