Fallet Mary-Lou - Läs en bok

- Måtte det hålla, säger jag.- Jag försöker gå mot norrudden istället. Vi kan få lite läbakom den, säger Mary-Lou.Jag känner att jag nog måste kräkas igen.Jag märker hur Mary-Lou lägger om kursen. Snipan lyderhenne. Går upp mot vinden lite, så att den kommer snettfrån sidan. Båten lutar. Jag tycker inte om det. Jag ska sägadet till Mary-Lou men då knakar det till igen.Det är exakt samma, hårda olycksbådande ljud och jaghinner precis se hur styrbordsknapen virvlar iväg från båtenoch slukas av de mörka vågorna*220Jag kräks ett par gånger men det kommer nästan ingentingtrots att det känns som om hela magen vänds ut och in. Somi en dimma ser jag hur Mary-Lou´s kropp lyfts upp och fallerner i sittbrunnen i takt med vågorna. Hon har fullt jobbmed att hålla sig kvar i båten.- Om du kan få tag i skotet igen så kan vi surra det omtoften, skriker hon.- Okej, säger jag. För vad ska jag annars säga.Jag har svårare att ta mig framåt i snipan nu. Det är somatt sitta på en vild tjur som försöker ruska av en. När jag ärnästan framme får jag en hård knuff och far in i rullstolenmed armen före.Förseglet slår i vinden. Skotet hänger ner i vattnet, så piskardet till i luften. Jag tänker att jag bara ska göra om alltihopen gång till, precis som jag gjorde förra gången men jagkänner att det inte kommer att gå. Den där nästan övernaturligakraften som jag hade då, har runnit av mig. Allting rinnerav mig nu. Jag känner att det hettar i ansiktet. Kanskehar jag feber.- Det går inte, skriker jag.- Försökt dra in seglet, svarar hon.Jag håller ena handen i stagvajern och försöker ta om segletmed den andra. Jag får ett grepp på yttersta segelkanten.Seglet fladdrar hårt. Jag kan hålla kvar handen men integöra något annat. Framför allt orkar jag inte dra in det. Enblixt bländar mig och jag inväntar den dånande knallen ochlåter den tona bort.- Jag kan inte! skriker jag.- Du måste Adam!Jag lägger mig raklång i fören. Jag mår inte bra. Jag känneratt jag faktiskt börjar bli lite likgiltig för det här. Jagorkar inte riktigt bry mig. Det är som om det inte angår miglängre. Som om det händer utanför mig. Vi kommer att dö.Jag undrar hur det känns. Kanske är det skönt att dö. Kanskeär det mycket bättre att dö än att kastas omkring på dethär sättet. Jag vill bli ett träd, tänker jag.Båten rider upp och ner för vågryggarna. Det skvalparnånstans och jag märker att det är vatten i båten. Läckerden? Eller är det vågorna? Det känns som om snipan försökerändra riktning. Jag vet inte om det är vinden eller omdet är Mary-Lou som försöker få båten att lyda rodret. Detbörjar bli osammanhängande.- Adam, nu kommer skotet!Jag kikar upp och ser den vita linan komma svepandeöver mig. Först förstår jag inte vad det angår mig men närskotet snärtar till över snipan och kommer farande utåt igen221