Fallet Mary-Lou - Läs en bok

med en likblek dödskalle på.Jag ritar dit en flagga på teckningen av Mary-Lou. Menistället för en dödskalle och ett par korslagda benknotor görjag en stor kolsvart trut på flaggan. Det ser häftigt ut närden fladdrar bakom Mary-Lou och hon skrattar ännu mernär jag visar henne bilden.- Då får vi nog döpa båten också, säger hon. Eller har denett namn redan?- Nej, det har den inte.Jag lutar mig åt sidan och fyller handen med vatten ochhäller det långsamt över durken.- Härmed döper jag dig till Den svarta truten, säger jaghögtidligt.*Mina bilder av Fjuk är rätt många. Det är vid den ön sommin barndoms alla fantasibåtar har ankrat. Jag har varit härhur många gånger som helst. I drömmen har jag vandratbarfota längs stränderna, sett solen falla röd ner i sjön omkvällen. Jag har sovit under täta granar och väckts av fåglari gryningen. Om det någonstans på jorden finns en äktaskattkammarö, så är det Fjuk.När ön nu växer upp framför oss känner jag hur spänningensprider sig i kroppen. Kanske är jag rädd för att öninte ska motsvara de bilder jag själv har skapat av den.Vi kommer rakt söderifrån och först ser det verkligen baraut som en enda ö. Mary-Lou väljer att gå öster om öarnaoch först när vi är alldeles intill, upptäcker jag hur de liksombörjar glida isär och bilda tre stycken öar.178- Den här kallas Jällen, säger Mary-Lou när båten passerarden första ön.Ön är trädbevuxen. Jag ser tallar och granar och aspar.Efter Jällen kommer Mellön glidande på vattnet. Den ärannorlunda, täckt av lustiga, dvärgformade lövträd som jagtror är lindar. Mellön ser ut som en svårgenomtränglig minidjungel.Från Mellön går bara ett litet näs över till den sista önsom kallas Skallen. Det är huvudön, den största. Mitt påden reser sig en vitmålad fyr. Det är hit vi ska. Det är denhär som var enslingens ö.Jag spanar ivrigt mot ön, som om jag väntade mig att fåse gubben dyka upp på någon av klipphällarna.- Hur länge sen är det han dog? frågar jag.Mary-Lou är koncentrerad på att sköta snipan nu när vikommit nära land. Jag ser hur hennes ögon spanar över vattnetframför båten.- Vem?- Enslingen.- Trettio år tror jag, säger hon. Han var över åttio när handog.- Levde han verkligen här ute hela livet?- Ja, nästan i alla fall. Det som är lite konstigt är att hanflyttade ut hit för att dö. En läkare hade visst sagt till honomatt han bara hade en kort tid kvar att leva. Han fick rådet attvistas mycket utomhus. Så han drog sig tillbaka hit för att fådö ifred.- Men han dog inte?- Nej.- Vad mystiskt, säger jag.179