Fallet Mary-Lou - Läs en bok

på. De sa så då. Att det finns en mening med allt som sker.Att vår uppgift i livet är att upptäcka den meningen.Jag nickade och höll med. Sa att det var tänkvärt. Jaggjorde det för att jag fattade att det var enda sättet att bli avmed dem. En fråga brände hela tiden på mina läppar: Menom en tjej som är 12 år hoppar från toppen av sitt bigarråträdoch slår sig fördärvad, vad är det för mening med det?Jag sa det aldrig. Jag nickade och jamsade med. Det varfegt, men jag är så feg ibland.Efteråt har jag förstått att det fanns olika versioner avMary-Lou´s hopp från trädet. För mig var saken solklar. Honförsökte ta livet av sig. Men jag begrep att Björn och Irjatrodde att hon hade ramlat ner. Att det var en olycka! Tilloch med farsan, som ändå ska vara en kritiskt granskandejournalist, verkade luta åt att det var en olyckshändelse. Ärvuxna blinda? Eller förmår de inte att ta in obehagliga sanningar?Jag upplevde det på ett helt annat sätt. Det låter kanskekonstigt, men jag beundrade Mary-Lou i hemlighet för vadhon gjort. Jag var imponerad av hennes mod, av hennesobevekliga beslutsamhet. När jag tänker på det ryser jag ihela kroppen. Det var så typiskt Mary-Lou. Hon följde alltidsina känslor. Sån var hon.*På eftermiddagen cyklar jag till Vivohallen. Jag stannar tillvid busshållplatsen och rotar med handen i vår brevlåda. Därligger ett vykort från Damaskus. Farsan har det jobbigt för detär för varmt, skriver han. Nästan fyrtio grader i skuggan.50När jag trampar vidare ser jag att det är mängder medbaldersbrå i vetet. De vita, prästkrageliknande blommornaligger som ett vitt skum över åkrarna. Luften är torr. Det ärvarmt här med. Det doftar kryddigt av mognande säd. Jagsvettas trots att jag cyklar långsamt. Fyrtio grader i skuggan,tänker jag. Det var som fan, farsan!Jag köper bröd och mjölk och fil och en dyr tub medskinkost.Sen går jag och ringer till morsan. Hon låter glad när honhör att det är jag. Jag säger att allt är toppen. Att solen skineroch att jag har blivit rätt brun.När vi sagt hej och var rädd om dig och ring snart igen,tar jag upp det guldfärgade visitkortet och slår det sjusiffriganumret som står på det. Jag räknar signalerna som går fram.Hon svarar mitt i den fjärde.- Det är Mary-Lou Arvnell.- Hej... det är Adam.Det blir tyst i luren någon sekund. Jag tycker mig hörahur hon tar sats:- Hej.- Jag lovade ju att jag skulle höra av mig.- Ja, det var roligt att du gjorde det.- Hur är det i stan?- Varmt!- Här också. Till och med i vattnet!- Ringer du från affären?- Ja. Jag orkade knappt cykla hit.- Jag vet.Jag tycker att hon låter ganska glad på rösten. I alla fallgladare än jag trodde hon skulle låta. Eller är det bara som51