Fallet Mary-Lou - Läs en bok

3Vinden är ytterst svag, den blåser från sydost så vi har densnett akterifrån och snipan rör sig trögt i det solglittrandevattnet. Båten är lastad som inför en jorden runt-segling.Mary-Lou´s rullstol ligger hopfälld i fören. Jag undrar vadde ska tänka om vi möter nån båt.Jag vänder mig om och betraktar det röda torpet och träbryggansom sakta glider bort ifrån mig. Jag ser Sivan ochRut spankulera omkring i halvskuggan inne bland träden.Snart kommer farsan och Britt och tar hand om er, tänkerjag.Det fyrkantiga spriseglet står rakt ut från båten. Denbåtshakeliknande spristången löper som ett diagonalt spjuttvärs över seglet. Skotet hänger löst. Såna här segel är intevärldens bästa, så mycket fattar jag. Men det ser fint ut, tyckerjag. Det passar på gamla båtar.Mary-Lou halvligger i aktern, där Adams allservice fixattill en bekväm sittbrunn av Britts hammockdynor.Mary-Lou har rorkulten under sin vänstra arm. Hon serså sammanbiten ut, som jag antar att en kapten ska görainför en lång sjöresa.Hon granskar spriseglet. Är inte nöjd med sträckningeneller med trästången och ber mig att dra i seglet så att sprietligger rätt i öglorna. Hon skotar loss förseglet lite till mendet hjälper inte. Båten rör sig bara makligt framåt.174När vi kommer loss från udden tar vinden i lite, den ärsydligare här, kanske blåser det tre meter per sekund. Sprisegletrycker till några gånger. Mary-Lou skotar lite hårdare.Jag känner hur snipan skjuter fart, hur det liksom gårsom en stöt genom båten.Vattnet porlar om fören. Solen sitter som en liten gul golfbollsom någon chippat upp i den blå himlen. Det är kanonväder.Rena drömseglingen. Inte en båt så långt ögat når.Jag blundar. Och när jag gör det så är det som om jag lämnadevardagsverkligheten. Jag är inte bara på Vättern utanockså på Stilla havet och Indiska oceanen. Jag känner migfullständigt fri. Jag skulle kunna segla vart som helst. TillVästindien, till Australien, till Fjuk. Så här skulle det varaalltid. Tänk om man kunde leva så här. Bara segla omkring.Inga novembermorgnar när mörkret ligger som en fuktigfilt över Stockholm. Inga mer sömniga skoldagar när manbara undrar vad som är meningen med alltsammans. Ingetmer tvekande mellan ärtsoppa och risgrynsgröt framför diskenmed färdiglagat på Metro i Ringens centrum strax föresju. Inget sånt mer. Bara segla mot solen, bara Mary-Louoch Adam. Vi skulle leva så här, segla runt mellan olika ödeöar, göra strandhugg. Leva på harr, på Vätterns klara vatten,på solsken.- Så här skulle man ha det, säger jag och kisar med enaögat mot Mary-Lou.- Vi har det, säger hon.Hennes hår blåser lite framåt, topparna lyfter lätt från kroppensom om de ville segla fortare. Hon har jeans och en t-shirt och blågul flytväst över, precis som jag.- Fint med lite vind, säger jag.175