Fallet Mary-Lou - Läs en bok

Jag skruvar på mig, vet inte vad jag ska säga. Jag tror attjag är rätt nära att börja tjuta. Jag vet att det är en allvarligskada hon har i ryggen. Att det kommer att ta mycket långtid innan hon blir bra. Att hon nog aldrig kommer att bliriktigt återställd. Men hon hade tur också. Skadan sitterlågt. Hon landade visst på rumpan. Det är kanske därförhon lever.Allt det hinner jag tänka för jag blir så rädd när jag serMary-Lou´s ögon. Långt borta hör jag farsan prata om vilkastora framsteg som görs inom sjukvården. Men jag lyssnarinte. Jag bara stirrar på Mary-Lou. Hennes ögon är alldelestomma. Det är som att titta in i två svarta hål. Mary-Louär inte där.*Jag besöker henne en gång till. Då är hon trött och nedstämd.Hon svarar nästan inte när vi pratar med henne ochefter en stund börjar hon gråta. En ung sköterska med enlång svart fläta kommer in och säger att det är bäst att Mary-Lou får vila lite.Några dagar senare åker vi tillbaka till Stockholm. Farsanssemester är slut.När vi kommer tillbaka sommaren därpå är Mary-Louoch Irja borta. Björn bor ensam på Norden och kämpar enojämn kamp mot ogräs och hembränt.Den sommaren Mary-Lou skulle ha fyllt tretton är förstagången som det inte är kalas i den stora trädgården.På hennes födelsedag går jag till bronsåldern och plockaren bukett som jag lägger på ett av stenrösena. Jag står stilla48en stund, ber tyst att Mary-Lou ska bli frisk och att det skabli som förut.Vi stannar bara några dagar. Jag tror att både farsanoch jag känner samma sak. Att det inte går att vara här.Senare åker farsan ut igen. Ensam ibland. Med Britt en gång.Men jag följer inte med. Jag kan inte. Jag blir inte fri fråndet. Det är som om jag själv fallit. Efteråt sa farsan att jagförstorade upp alltsammans. Det är möjligt. Men det kändesinte så då.Farsan ringer till Irja ibland. Hon berättar att läget äroförändrat och att hon är orolig för Mary-Lou. Hon harblivit inåtvänd och bitter. Ett tag tror jag nästan att farsanär lite intresserad av Irja. Att det ska bli nåt mellan dem.Jag menar, varför inte: det hade väl bara passat in i detallmänna mönstret. Men det händer aldrig nåt. Farsan ärför lat. Han orkar inte engagera sig. Han tycker han hardet bra som han har det. Han har ju mig.*Jag skakar på huvudet och ser ut över sjön, bort mot Norden.Livet är så skört, tänker jag. Det kan förändras likasnabbt som man slår ihjäl en mygga. I morgon eller om femminuter kan allt se annorlunda ut.Finns det en mening med det som sker, med det meningslösasom händer oss? I vintras kom det ett par dörrknackarefrån nån religiös sekt och pratade om det. Det var två magra,kostymklädda krakar med bakåtkammat svart hår och glasögon.Jag hade tänkt avvisa dem snabbt men de lyckadesvända allt jag sa till intressanta frågor som de skulle svara49