Fallet Mary-Lou - Läs en bok

- Fast andra säger att det var på grund av olycklig kärleksom han flydde hit.- Jaså.- Du får gå fram i fören och spana efter stenar, befallerMary-Lou och jag hör på hennes röst att det bara är att lyda.- Okej kapten! säger jag och kryper på alla fyra över packningenoch sätter mig på huk i fören. Jag ser att det är gottom stora stenar kring ön.- Det går fint, ropar jag. Men gå inte längre in.Snipan seglar lugnt och lite trögt längs ön. Det har mojnatigen och den glesa sydliga vinden kämpar med det tungaspriseglet. Mary-Lou rundar Skallens nordsida och lovar senupp mot vinden.- Där är hamnen! ropar hon.Jag hinner se hur strandlinjen plötsligt glider isär en aning.Det blir en liten öppning i den, som en glipa bara. Innanförligger en lugn lagun med spegelblankt vatten.Mary-Lou lägger om rodret ytterligare och snipan styrlångsamt in genom öppningen.- Ska jag reva seglen? säger jag.Men Mary-Lou skakar på huvudet:- Det är nästan ingen vind alls härinne.Jag märker att hon har rätt. När vi kommer in i viken dörvinden plötsligt. Förseglet börjar fladdra och farten avtarsnabbt. Vi ligger mitt i vindögat nu. Ett tag tror jag att jagska få ro oss in den sista biten men sen lyckas Mary-Lou pånåt sätt fånga upp lite vind igen och vi närmar oss sakta enlång strand som ser ut att vara täckt av små stenar.När det bara är några meter kvar hoppar jag i och drarsnipan sista biten in till stranden. Jag tänker att jag är Adam180Ensling, som har kommit till ön för att få leva i fred medmin handikappade tjej.Jag bär i land Mary-Lou´s rullstol, sovsäckarna, tältet, plastkassarnamed mat, en del andra prylar. Jag lägger alltsammansi en hög en bit upp på stranden, går ut för att hämtaMary-Lou. Jag bär henne på ryggen. Hon klänger sig fastsom ett djur. På stranden glider hon ner, blir stående medfötterna nersjunkna i de små stenarna, bredvid mig.Vi ser oss omkring, håller om varandra, säger ingenting.Det lilla sundet är som klippt ur boken om Robinson Crusoe.Ön är större än jag föreställt mig. Men ändå inte för stor.Den är överskådlig. Jag står på ena sidan och tycker att jagkan se eller ana var den andra slutar. Det är en lagom storvärld. Jag skymtar en stig som verkar leda upp till fyren.- Ska vi börja med en upptäcktsfärd? säger jag.Mary-Lou sätter sig i stolen och jag skjuter henne. Det äringa rötter på den här stigen. På sidorna växer nästan baraljung.När vi närmar oss fyren blir det mer gräs. Jag kikar nyfiketpå floran. Det växer små blåklockor men inga av denstora sorten som finns på bronsåldern. Jag ser enhundkäxliknande växt som jag tror är vildmorot. Här ochvar står meterhöga, gula kungsljus, som levande fyrar.- Titta där växer sista chansen, säger Mary-Lou och pekarpå ett stort bestånd av rallarrosor som lyser som en gräsbrand.Jag kör henne till blommorna.181*