You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
sträcker jag i alla fall ut hand<strong>en</strong> och utan att riktigt fattar hurdet går till känner jag det i min hand.- Håll det hårt Adam!Jag har linan i vänsterhand<strong>en</strong>. Jag förstår inte riktigt varförhon tjatar så mycket m<strong>en</strong> jag byter hand och kryper akterut.- Försök surra d<strong>en</strong> nånstans. Varsomhelst.Jag ser mig omkring. Där är ju mast<strong>en</strong>. D<strong>en</strong> kära gamlamast<strong>en</strong>. Jag blir riktigt glad av att se d<strong>en</strong> och virar linannågra varv om d<strong>en</strong> och tänker att det var skönt att bli avmed det där våta repet.- Nej, Adam, släpp inte. Du måste binda d<strong>en</strong>!Jag känner att jag börjar få nog nu. För att slippa hörah<strong>en</strong>nes tjat gör jag nåt som jag tror kan vara ett dubbelthalvslag. S<strong>en</strong> lägger jag mig ovanpå de blöta sovsäckarna.Det är skönt att ligga ner. Jag känner mig varm. Jag drar <strong>en</strong>bit av spriseglet över mig och tänker att hon borde kommaoch lägga sig här också.<strong>Mary</strong>-<strong>Lou</strong> ser sammanbit<strong>en</strong> ut. Hon drar prövande i rorkult<strong>en</strong>.Så gungar hon ner och försvinner ur mitt synfält.Det där är inte mitt problem, tänker jag. Jag sluter ögon<strong>en</strong>.- Åskan är på väg bort, säger <strong>Mary</strong>-<strong>Lou</strong>.Jag vet inte riktigt vad det är hon pratar om. Hon får seglasjälv <strong>en</strong> stund. Jag måste vila mig lite.*Jag vet inte om jag somnar eller om jag bara blundar ettögonblick. M<strong>en</strong> när jag tittar upp nästa gång verkar alltingannorlunda. Sjön känns stadigare. Snipan går långsammare.222<strong>Mary</strong>-<strong>Lou</strong> håller rak kurs. Jag ser land bakom h<strong>en</strong>ne. Kanurskilja några stora st<strong>en</strong>ar som jag tycker att jag känner ig<strong>en</strong>.- Vi har kommit innanför norrudd<strong>en</strong>, säger <strong>Mary</strong>-<strong>Lou</strong>.Jag lyfter på huvudet och spanar föröver. Ser våran uddepå andra sidan vik<strong>en</strong>. Där är torpet och bryggan. Vi är junästan hemma!- Fy fan, säger jag med eftertryck. Jag trodde vi skulle dö.<strong>Mary</strong>-<strong>Lou</strong> ser på mig.- Hur mår du?- Det känns lite bättre nu.- Det var tur att du fick tag i skotet.- Vilk<strong>en</strong> storm! säger jag.M<strong>en</strong> då skrattar <strong>Mary</strong>-<strong>Lou</strong> åt mig.- Nej Adam, storm är nåt annat. M<strong>en</strong> det blåste bra ett tag,just när ovädret drog över kom några hårda byar. Storm vardet inte. Då hade vi blåst all värld<strong>en</strong>s väg. M<strong>en</strong> kuling vardet nog, säkert femton meter i byarna.- Vilk<strong>en</strong> tur att det inte var storm, säger jag. Det hadesnipanaldrig klarat.Jag sätter mig upp och försöker återta kontroll<strong>en</strong> över minkropp. Allting är g<strong>en</strong>omblött. Det står vatt<strong>en</strong> <strong>en</strong> decimeterupp på durk<strong>en</strong>.Så tittar jag åter mot våran udde. Jag upptäcker att någonhar kommit ut på bryggan. En person i lila tröja som viftarmed armarna.- Vem är det där? säger <strong>Mary</strong>-<strong>Lou</strong>.- Det där, säger jag, det är ju Britt Börjesson.223
Change language