Fallet Mary-Lou - Läs en bok

- Okej, det får vara så, så länge.Jag går in och hämtar skissblocket och väljer en 3B penna.Jag tar en köksstol med mig ut för jag vill komma i jämnhöjdmed Mary-Lou.- Vad spännande det känns, säger hon.Jag ställer stolen några meter ifrån henne och slår mig nerpå den. Jag betraktar henne. Kisar med ögonen, öppnar demlångsamt. Ser på bakgrunden, snipan som kluckar vid bryggan,den spegelblanka sjön och så långt där borta: norruddenpå andra sidan. Jag kliar mig med pennan i pannan. Dethade nog varit bättre om hon suttit i trädgården, kanske underett av träden, så att ljuset blir mjukare. Här ute står jusolen på som en strålkastare.- Det blir inte bra, säger jag.- Varför inte?- Ljuset är för hårt. Allt blir platt.- På stranden då, säger Mary-Lou och pekar med ena foten.Jag vänder mig om, ser alarna. Ljuset verkar mer levandeunder dem.- Ja, vi kan prova där, säger jag.*Jag ställer Mary-Lou under ett av träden och vrider rullstolenså att snipan kommer med i bakgrunden. Så går jag och hämtarmin stol och sätter mig några meter ifrån henne.- Det här är mycket bättre, säger jag belåtet för ljuset ärhelt annorlunda. Mary-Lou´s ansikte får färg och liv.- Vad bra, säger hon.138Jag sitter en lång stund och försöker se på henne. Kisarigen, öppnar ögonen. Försöker se de mörka och ljusa partierna.Jag känner att jag är nervös. Jag har ritat av människortidigare men inte på det här sättet. Då har det varitögonblicksbilder av klasskompisar. Nu vill jag göra någotmer. Det där som är just Mary-Lou, det skulle jag vilja fångamed min penna. Det där som finns bakom de bruna ögonen.Det där som gjorde att hon en julidag för tre år sen kastadesig ut från sitt bigarråträd.Jag river ut en halv sida ur skissblocket och viker den ifyra delar. Så klipper jag ett fyrkantigt hål i mitten. Jag vecklarut papperet och kikar på henne genom hålet.Jag vrider och vänder på det. Så markerar jag ungefär varMary-Lou ska vara och var bakgrunden hamnar. Hon betraktarmig med undrande blick men säger inget.Så börjar min hand arbeta. Jag linjerar försiktigt upp konturernaav hennes huvud och kropp, av rullstolen och avhögra armen som vilar på armstödet. Jag drar några lösastreck tvärs över bilden för att markera bakgrunden.- Sitter jag bra så här, säger Mary-Lou.Jag nickar, hejdar handen, funderar på hur jag ska göramed blommorna i vinflaskan. Jag hoppas att blommornasnart kommer att vissna och glömmas bort. Men för säkerhetsskull antyder jag dem på bilden.Jag tror vi sitter stilla i nästan en timme. Jag på min köksstol,hon i sin rullstol. Pennan raspar mot papperet. När jagvilar ett ögonblick tar jag upp tittramen och betraktar henne.Då och då säger hon nåt. Jag nickar mest till svar. Ett gängkillar åker vattenskidor ute på viken men jag märker detbara som en aning långt bak i skallen. Jag granskar pappe-139