Fallet Mary-Lou - Läs en bok

4Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva vår hemkomst. Detär så många känslor inblandade. Det blir så mycket på engång. Själv är jag mest tacksam över att få kliva upp pålandbacken igen. Jag hjälps upp på bryggan av farsan. Problemetär mina ben. De bär mig inte. Farsan får hålla ommig för att jag inte ska dråsa ikull. Han står och kramar migoch säger att han är väldigt glad att se mig igen. Jag sägeratt det är roligt att se honom också.Mary-Lou hjälps upp ur båten av Britt Börjesson. Hon ärstark som en häst och kniper tag under Mary-Lou´s armarmed sina kraftiga nypor och lyfter henne rakt upp. Sen böjerhon sig åter över båten, svänger lite på överkroppen,hivar upp rullstolen. Som en hamnkran lossar ett nyanläntfartyg.- Hur mår du då? undrar Britt.- Det är ingen fara med mig, säger Mary-Lou. Fast honvänder sig till farsan och mig när hon säger det.Det blir mycket snack om hur oroliga de varit. Det är Brittsom för ordet. Truten går i ett på henne. Men det är man juvan vid. Hon förklarar att de stått på bryggan hela dagarnaoch tittat efter snipan. Och så har de haft radion på helatiden. Fast det förstår jag inte riktigt. Trodde hon att vi skullevara med i radio?- Vi antog att ni sökt hamn någonstans, rättar farsan. Det224har ju varit vindstilla ett tag. Men ni kunde ju ha ringt.- Vi har varit på Fjuk, säger Mary-Lou.- Vad är det för dag idag, undrar jag?- Torsdag. Ni har varit borta nästan en hel vecka.- Jaså, säger jag.Jag trodde vi hade varit borta ett år. Det har känts så. Detkänns så nu när vi står här på bryggan som två som återväntfrån Amerika.- Din mamma har hört av sig, säger farsan. Jag sa att alltvar bra. Jag ville inte oroa henne i onödan.- Bussigt, säger Mary-Lou.Så där håller vi alltså på ett tag. Det finns ett antal frågoroch svar att utbyta, ett visst antal fraser som hör till en sånhär situation. Sen, när fraserna är på upphällningen, när detmesta är sagt, när vi har berättat och de har fått lufta sin oro,då börjar den egentliga återkomsten.När vi inte kan gömma oss bakom några standarduttryck,så står vi snart tysta. Vi langar upp prylarna från båten och itakt med att den töms, sinar vårt ordförråd. Till slut kännsdet nästan som om vi var nakna. Som om vi äntligen servilka vi är. Och jag tror att vi tänker på samma sak allihopa:hur i all världen ska det här gå.Britt fortsätter att le mot oss. Hon strålar på ett sätt sombara hon kan. Hon drar liksom ihop hela ansiktet, som omdet var en gummimask. Ögonen försvinner in i en vass avmascara, munnen dras ut som ett gummiband. Det lätt atttro att det är världens varmaste leende. Men när man ser dethela tiden, som jag, märker man att det bara är en grimashon gör. För mig ser hon bara ut som en skitnödig katt. Britthar egentligen bara två känslouttryck: det där hesa gapflabbet225