Fallet Mary-Lou - Läs en bok

skivan hamnar under magen, strax under revbenen. Jag känneratt den bär mig och börjar göra snabba simtag med armarna.- Saktare Adam! ropar Mary-Lou.Jag lugnar mig lite och tar några tag till, sen måste jagresa mig upp för jag håller på att komma under med huvudet.- Bra! Fortsätt!Jag tycker det känns lite larvigt att stå så här och leka simskola.Jag är trots allt femton. Men det är ännu pinsammareatt inte kunna simma. Jag har fått lida tillräckligt för det, såjag är beredd att stå ut med en del. Jag lägger mig på nyttöver skivan och övar lite armtag. Jag tror inte jag rör migframåt men det verkar som om frigolitskivan och jag saktasnurrar runt i vattnet. Jag vågar hålla på lite längre nu innanjag känner att jag håller på att sjunka med huvudet.- Fint Adam, ropar Mary-Lou när jag reser mig på nytt.De sista tagen var jättebra. Jag tror att du bara kan ligga påskivan och plaska eller göra vad som helst. Så att du vänjerdig vid den och känner att du flyter. Då går rädslan över.- Jag är inte rädd.Jag går till bryggan, skjuter skivan framför mig i vattnet.Kastar upp den bredvid Mary-Lou.- Tror du jag kan lära mig då?- Om du över lite varje dag kommer du snart att simmasom en fisk.Hennes ord får mig att tänka på en sak som jag alldelesglömt.- Nätet! skriker jag så häftigt att Mary-Lou rycker till. Jaghar glömt nätet! Det har legat i vattnet hur länge som helst.92Jävlar också, tänk om det är fullt av döda fiskar.- Var ligger det?- Utanför udden, en bit söderut.- Vattnet är svinkallt där ute, fisken lever länge i näten.- Tror du?Jag har svårt att tänka på nåt annat sen. Jag vill ro ut meddet samma men Mary-Lou säger att jag kan vänta lite nu närdet ändå legat så länge. Hon vill bada också. Fast så tänkerhon på det en stund till och kommer tydligen på att hon intehar någon lust eller vad det nu är, för hon säger att det kvittar.- Hänger du med ut?Mary-Lou skakar på huvudet.- Nej, säger hon. Men det skulle vara gott med fisk i kväll.Röding var länge sen man åt.*Jag känner mig olustig till mods när jag ror den tunga snipanutmed udden. Jag skäms, känner mig skyldig. Jag tänker påMary-Lou´s bekymmerslösa prat om röding. Det är så typiskthenne, att inte oroa sig alls. Sån har hon alltid varit.Eller rättare sagt: sån var hon förr. Finns det nåt i nätet så ärdet nog inte rödingar utan dödingar,Jag tror jag är rätt bra på att förstora upp grejer, för efteren stund har jag en hel videorulle inne i skallen. Det är enläskig historia om lemlästade, döda fiskar som hänger i ettgammalt söndrigt nylonnät som driver omkring i vattnet.Fiskarna har vita, oseende ögonkulor som glor stelt rakt fram.En del fiskar är illa sargade av nylontrådar som trängt djupt93