Fallet Mary-Lou - Läs en bok

Mary-Lou säger inget.- Vad är det för fel?Mary-Lou säger inget.- Är det jag?Mary-Lou skakar på huvudet.- Är det för jobbigt alltihopa?Mary-Lou skakar inte på huvudet, stirrar rakt fram.- Är det det, Mary-Lou. Är det för mycket för dig attkomma tillbaka? Säg det i så fall. Jag fattar att det är svårt.Jag gör det faktiskt.Mary-Lou far runt i rullstolen så häftigt att den är nära attvälta. Hon riktar sina ögon, sina svarta, bedrövade ögonhålormot mig. De sliter tag i mitt hjärta, igen. Hon ryter:- Lägg av nu för helvete, Adam! Sluta att tyckta synd ommig. De tar hand om mig. Folk har faktiskt betalt för det.Samhället fixar det här paketet. De kommer och hämtar detnär jag ringer.Hon sväljer en klump i halsen, torkar sig om läpparnamed handryggen, tar sats:- Jag skiter i ditt jävla torp och hela i Norden. Det betyderingenting för mig. Hör du det? Ing-en-ting, Adam.Det blir tyst sen. Jag tänker febrilt, känner att tålamodetär slut. Det räcker nu. Säger så långsamt jag förmår:- Jag tycker inte synd om dig Mary-Lou. Det är du självsom gör det. Du är den bortskämdaste tjej jag har träffat.Det blir alldeles tyst när jag slutar. Jag är arg så jag skakar.Mary-Lou säger inget. Hon glor ut över vattnet.Jag känner att jag måste avreagera mig på nåt sätt, snurrarrunt och går hastigt upp mot torpet. Vänder mig om, ropar:- Jag ska bada.66Jag går in och drar snabbt på mig badbyxorna. När jagkommer ut, har ilskan fått ordentligt fäste i mig. Den spridersig som en skogsbrand nu. Jag ser Mary-Lou sitta i sinrullstol under alarna på stranden. Jag vet inte vad som far imig. Jag sätter full fart, rusar ner mot stranden, tar tag i handtagenpå rullstolen och springer med den framför mig raktut i vattnet. Rullstolens breda cykelhjul snurrar lätt över denlånggrunda sandbottnen. Jag känner räfflorna i botten somen lätt skakning i handtagen. Vattnet sprutar. Mary-Lou sitterstel som en pinne, panikslagen, håller hårt om armstöden.Sen reser hon sig till halvstående, vrider på huvudet, slårefter mig med ena armen, som om jag var nån sorts ohyra,skriker i högan sky:- Sluta din förbannade idiot. Stanna! Adam, stanna!Jag ökar takten. Springer med högt uppdragna knän. Vattnetstiger, når halvvägs upp på rullstolen.- Jag stannar aldrig, vrålar jag.Till slut orkar jag inte längre. Rullstolen tvärstannar. Vattnetnår Mary-Lou en bit upp på bröstet. Hon har slutat skrika.Jag kastar mig handlöst framåt och doppar mig, låtsas simmanågra meter under vattnet och kommer upp till ytan igenmed ett frustande. Jag blir stående, lätt framåtlutad, flämtandeav ansträngning.Mary-Lou sitter still i rullstolen. Kläderna smetar mothennes hud. Hon är blöt i håret. Det droppar ner i ansiktet.Jag vågar knappt titta på henne. Det kalla doppet har svalkatav mina känslor, jag skäms lite nu. Och samtidigt kännerjag att jag börjar se det komiska i situationen. Jag är räddför att jag ska brista ut i ett stort garv. Jag dyker igen ochlyckas sen plaskande ta mig bort mot bryggan. Jag klättrar67