Fallet Mary-Lou - Läs en bok

- Den är fin, säger jag och fiskar upp blocket och ger dettill Mary-Lou.- Det är som att gå i en tavla av John Bauer, säger jag ochnickar mot de urgamla träden.John Bauer var min idol när jag var yngre. Farsan har enhel låda med gamla jultidningar som är illustrerade av honom.Under några år försökte jag rita som han. Jag tränademig att imitera hans bilder av mörka urskogar befolkade avstora, snälla troll och nätta, sköna prinsessor. Jag la smörpapperöver sidorna och ritade av bilderna. Sen försökte jagutan smörpapper. Till slut kände jag att jag var i hans värld,i hans skogar. Jag tyckte jag förstod hur han bar sig åt. Detvar hans bilder som fick mig att börja drömma om att läramig teckna på riktigt, att bli en sån som han.Jag vill berätta det för Mary-Lou.- Han kunde verkligen få en att känna hur liten människanär jämfört med naturen.- Vem?- John Bauer. I hans skogar är varenda stubbe levande.Han öppnar nya dimensioner, skapar nya världar.Det tar mycket längre tid än jag trott att komma till ängen.Jag har fullt sjå att navigera i skogen. Jag känner mig somen kapten på en båt. Ibland gör jag tvära girar in bland trädenvid sidan av stigen, för att undvika en rot eller en sten.Ibland tippar jag upp framdelen, som när man tar sig uppfören trottoarkant. Det är som ett dataspel. Man får inte välta,då blir man skjuten.När skogen öppnar sig framför oss och vi ser den långaängen sträcka ut sig i solen, känns det först lite overkligt.Det är som om vi gjort en resa i en tidsmaskin. Sist Mary-80Lou var här var hon tolv år. Hon flög som en sommarvindmellan blommor och gravrösen. Hon var så levande, så lättrörlig.Jag kan fortfarande minnas henne som hon var då:hennes röst, hennes snabba rörelser, hennes skratt. Allt detdär finns kvar i mig. Finns kvar här på ängen. Nu kommerjag tillbaka med henne i rullstol. Som en invalid. Som enlevande död. Nej, inte som en levande död. Inte nu längre.Men som en rörelsehindrad. Som en fjäril utan vingar.- Vad vackert det är, säger hon. Det är precis som jag minnsdet.*Det blir en rätt egendomlig dag. Inte för att det händer någotsärskilt. Eller kanske därför. För att det inte händer såmycket. Och ändå händer allting, igen. I alla fall tycker jagdet.Det börjar med att jag upplever ängen som en bild somfrusits mitt i en rörelse för länge sedan: den dagen när Mary-Lou kastade sig ut från sitt bigarråträd. Inget är rört sen dess.Inget är ändrat, har kommit till eller tagits bort. Allt är samma.Samma som då. Så känner jag. Andaktsfullt sätter jag nerfötterna i gräset.Mary-Lou verkar inte alls uppleva det på det högtidligasättet. För henne är det ett kärt återseende. Hon säger ”åh,vad vackert” när vi parkerar bredvid en blommande nyponbuske.Jag bryter av en ros.- Till den vackraste tjejen på ängen, säger jag och ger dentill henne.Hon skrattar när hon tar emot den, sluter ögonen och luktarpå den.81