Fallet Mary-Lou - Läs en bok

Jag är inte säker på att jag hinner svara henne. Jag kännerhur sängen gungar upp och ner, upp och ner. Så somnar jag.*Nästa morgon framstår saker och ting i ett annat, skarpare,ljus. Jag sover länge och när jag äntligen vaknar stapplarjag ut och pinkar i rallarrosorna. Britt är full gång med någontingoch luften ljungar av hammarslag.Jag sätter mig på bänken framför huset och mornar mig.Jag ser på de gamla välbekanta sakerna med nya ögon. Trädgårdenkänns lite främmande, som om jag varit borta länge.- Tjugo i tolv, säger farsan. Du har sovit i tretton timmar.Han sitter vid trädgårdsmöblerna och skriver på sin bärbaradator.- Jag var visst dödstrött, säger jag och skrattar.- Är inte Mary-Lou vaken?Men just då dyker hon upp i dörröppningen.- Jodå, det är hon, säger hon. Fast hon har nästan intesovit alls.Rampen står lutad mot gaveln. Jag går och hämtar denoch lägger den på sin plats. Spikarna sitter kvar i dörrbladetoch jag tar en av farsans gamla träskor och bankar ner spikarnaså att de fäster i huset. Jag undrar hur det ska bli nu.Vad det är som gäller. Deras liv eller vårt.När vi kommer tillbaka från dasset står Britt framför huset.Hon tittar på rampen med en ogillande min och börjargå uppför den med hasande steg.- Det här är faktiskt väldigt svårt för dem som inte är handikappade,utbrister hon.230Jag känner Britt så väl att jag vet att hon inte menar någontingsärskilt med det. Bara just så som hon sa. Att hontycker det är svårt att gå på den där brädan. Antagligen föratt hon alltid har hala lofers på sig.Men jag känner hur det går som en stöt genom Mary-Lou´s kropp. Axlarna åker upp och musklerna spänns. Honandas häftigt. Men hon säger inget.När Britt försvunnit in går vi ner till bryggan. Vinden harmojnat och sjön är lugn och lagom sommarrufsig igen.Snipan ligger tigande vid bryggan. Bara märkena efter debortslitna knapen i relingen avslöjar vad hon varit med om.Vi tvättar oss och borstar tänderna.Jag grejar frukost åt oss och det blir lite körigt för Brittoch farsan ska äta lunch på samma gång. När mitt vattenkokar är Britt snabbt framme och lyfter av kastrullen ochlägger beslag på plattan. Mary-Lou och jag tar våra kopparoch mackor och sätter oss ute. Vi äter under tystnad. Menjag är nästan säker på att vi tänker på samma sak, det här gårinte. Det är de eller vi.*Farsan har alltid haft en unik förmåga att undvika bråk. Jaghar aldrig riktigt förstått hur han bär sig åt men nu ser jagplötsligt hur det går till. Han tar liksom ett par steg tillbaka,bort från själva frontlinjen. Därifrån agerar han sedan, än åtena sidan, än åt den andra. Som en medlare ungefär. Hanhåller ömsom med den ena, ömsom med den andra. Hanuppträder lugnt och sakligt men nu ser jag också något annat:han är inställsam, älskvärd, ja: lite falsk. Jag tycker det231