Fallet Mary-Lou - Läs en bok

got är annorlunda. Först fattar jag inte riktigt vad det är, förjag är försjunken i en tanke om varför John Bauer valde attgöra människorna så små i sina bilder.Men sen ser jag vad det är. Sivan och Rut spatserar omkringpå gräsmattan! Då och då stannar de, sprätter lite medena foten, pickar med näbben och fiskar upp något. Så promenerarde vidare, småpratande om maskar och frön. Deser ut som två små gummor i grå hucklen.Först tror jag att Mary-Lou har glömt att stänga hönsgården.Sen förstår jag att hon inte alls har glömt det. Naturligtvishar hon släppt ut dem!Jag tycker de ser anklagande på mig när jag passerar dem.De skrockar lite, som om de sa: Det här kunde du väl hagjort för länge sedan.- Vi får snacka om det här sen, säger jag.106*Det är tomt i huset. Mary-Lou´s kollegieblock ligger på furubordetframför fönstret men av Mary-Lou syns inte ett spår.Jag blir stående några sekunder vid bordet. Låter pekfingretlöpa över kollegieblockets brunvita omslag. Lyssnar efterMary-Lou. Så drar jag av mina blöta kläder och går ut ochlägger dem på bänken. Jag plockar fram mina avklippta jeansoch en t-shirt ur byrån i mitt rum.Jag går tillbaka ut i köket och packar upp varorna. Kännerett sting av olust när jag kommer ihåg att jag inte köptnågon present till Mary-Lou. En bok hade jag velat ge henne.En riktigt bra bok. Kanske en diktsamling. Men böcker finnsinte i Vivohallen.Jag känner att jag är hungrig och gör en macka med herrgårdsost.Jag kommer på att jag glömt köpa Lätt & Lagom.Det är nästan slut.Jag tar mackan i handen och går ut och letar efter Mary-Lou. Hon sitter bakom huset, vid de halvt förvildadeklarbärssnåren. Jag blir förvånad över att jag inte såg hennenär jag kom.- Var har du varit? frågar jag.- Jag kissade.- Här på gräsmattan?- Där borta, säger Mary-Lou och tecknar med nacken motskogskanten. Vill du att jag ska peka ut exakt var det var?- Klarar du det själv, säger jag förvånat.- Det tar en jävla tid, Adam, men det går!Jag hör på hennes röst att det är något. Hon låter som närhon kom. Så där bitter och anklagande.- Vad är det Mary-Lou? Har det hänt nåt?Hon ser på mig men inte med den roade, undersökandeblicken. Inte med ögonen som tycker om Adam. De här stirrarbara på mig.- Vad skulle det vara? Tror du inte jag kan klara mig självnågra timmar utan att det händer en jävla massa. Tror duinte det Adam? Tror du att det är du som får allting att fungera,va?Gör du det? Tror du att det är dina jävla rullstolsrampersom gör att jag kan vara här? Gör du det? Svara, Adam!Jag känner att jag börjar bli förbannad. Jag vill försökabyta samtalsämne.- Varför har du släppt ut hönsen?Mary-Lou stirrar på mig. Jag ser att hon går igång på allvarnu.107