PRAKTIK OCH TEORI NR 3/2003 • BILDEN OCH ... - Malmö högskola

Monica Bengtsson
Att tänka med pennan
– handikapp eller tillgång
Att rita samtidigt som man lyssnar gör tankar tydligare och tillgängligare för analys.
Det händer något i huvudet under ritandet och skrivandet. Nya mönster och nya
tankar hjälper mig att göra världen mer begriplig. Frågan är dock hur utbildningsvärlden
handskas med att vissa människor tar till sig information på ett djupare
plan om den samtidigt gestaltas i bilder?
Föreläsning: Talaren talar vältaligt och länge.
Whiteboarden tom och overheaden död! Talaren
talar och talar. Inte ett tankehjälpmedel så långt ögat
når. Endast örat förväntas vara vaket.
Jag har många gånger förvånats över den tilltro till
det muntliga ordets möjligheter i lärprocesser som tycks
finnas på sina håll i utbildarvärlden. En del utbildare ser
ut att välja muntligt framförande rakt upp och ner, framför
muntligt framförande med stöd av bilder, texter, färger
eller former och med hjälp av teknik såsom skrivtavla,
arbetsprojektor, dator m m. En förklaring till frånvaron
av hjälpmedel är kanske att det är en konst att hantera
dessa så att de främjer reflektion och lärande. Alla har
vi väl någon gång fnissat eller suckat över talare som
använder overheaden som föreläsningsmanus eller låter
powerpointbilder likt kometer svischa fram i en aldrig
sinande ström över bildskärmen. Det finns förstås också
de utbildare som har ordet i sin makt, föreläsningsatleter
som kan trollbinda ett auditorium en hel dag utan vare
sig manus eller andra hjälpmedel. Att inte låta tal få stöd
av hjälpmedel skulle kunna tolkas som brist på kunskap
om hur människor lär eller som brist på tid – man har
helt enkelt inte förberett sig. En annan förklaring skulle
eventuellt kunna sökas i föreläsarens starka självförtroende
– den egna karisman räcker som hjälpmedel för
att lyssnarna ska förstå budskapet. En tredje förklaring
kan möjligen knytas till hur hjälpmedel används. Arbets-
111