PRAKTIK OCH TEORI NR 3/2003 • BILDEN OCH ... - Malmö högskola

Gunnar Krantz
Det unika med seriemediet
Den här artikeln handlar om serier som berättelser. Om hur allting började i
barndomen med sandsagor. Om hur grottmålningarna skapades. Vad handen
gör när munnen berättar eller vad munnen gör när handen berättar. Den
ifrågasätter också skolans undervisning och undrar varför det fortfarande är
legitimt att säga att ”jag kan inte dra ett streck”.
Vad är det unika med seriemediet? Är det överhuvudtaget
unikt? För att kunna svara på den frågan krävs
först en avgränsning. Vad är en serie. Joanna Rubin
Drangers bästsäljande böcker kallas t.ex. för bildromaner,
både av förlag och författare. Ändå fick hon Seriefrämjandets
pris, för bästa originalsvenska seriealbum förra
året. Seriealbum – bildroman.
Var går egentligen gränsen. Kan någonting vara både
och?
Vissa experter menar att serierna föddes i USA i slutet
på 1800-talet. Andra menar att det skedde i Europa på
1700-talet. Några tycker att Bayeux-tapeten är en serie.
Och hieroglyferna. Är inte de ”en sekvens av bilder,
som berättar en historia” (för att ta NE:s definition).
Grottmålningar i Altamira och Lascaux – är inte de
egentligen bildberättelser – precis som Rubin Drangers
”Fröken livrädd och kärleken”?
Teorierna är många
Klart är i alla fall att någon gång börjar människor berätta
med hjälp av text och bild och att vi idag, efteråt försöker
inringa och avgränsa ett fält av detta berättande som vi
kallar tecknade serier. Ett fält vars gränser är töjbara
som gummiband. Ett fält som omfattar eller exkluderar
beroende på var vi själva befinner oss i det.
När jag för några år sedan funderade över var mitt
stora intresse för serier hade sin upprinnelse, kom jag
ihåg en episod från barndomen. Från stranden i Kivik.
Jag skrev:
153