PRAKTIK OCH TEORI NR 3/2003 • BILDEN OCH ... - Malmö högskola

48
hade tillgång till egna kameror. En förklaring till det är
att kameror, film och framkallning var förhållandevis
dyra på den tiden och det fanns inte heller några låsbara
utrymmen där man kunde förvara sådana värdesaker.
Men om nu inte barnen och ungdomarna hade tillgång
till kameror varför fotograferade då inte vi som
arbetade där? Jag kan så här i efterhand se tre skäl till
detta:
• Varför ska man fotografera?
Ett skäl att fotografera är att skapa förutsättningar för
sig själv och andra att i efterhand ta del av miljöer,
aktiviteter och människor som man upplevt som betydelsefulla.
I det ligger att man kan föreställa sig en tid
då det som avbildats inte längre finns eller har genomgått
stora förändringar.
Jag tror att de flesta av oss som arbetade på Möllevångshemmet
såg verksamheten som så självklar och
beständig att det inte fanns något omedelbart behov av
att dokumentera den. En annan anledning var att de flesta
av oss hade en känsla av att våra vänner och bekanta inte
var särskilt intresserade av att ta del av bilder från vår
arbetsplats.
• Får man fotografera?
Som anställd inom omsorgsverksamheten blev man ständigt
påmind om sin tystnadsplikt och andra sekretessregler.
Trots att det aldrig funnits något förbud mot att
fotografera inne på olika omsorgsinstitutioner upplevde
vi det ändå som ett större brott mot tystnadsplikten att
visa bilder på de människor som bodde där än att tala
om dem.
• Bör man fotografera?
Trots namnet var Möllevångshemmet så långt man kan
komma från det man normalt brukar förknippa med ett
hem. Barnen bodde sex på varje rum och deras enda privata
förvaringsutrymme var ett litet nattduksbord med
två lådor utan lås. Miljön på hemmet var ruffig, sliten och
opersonlig. Att ta fram en kamera och fotografera barnen
under de omständigheterna kändes inte rätt. Jag gis-