PRAKTIK OCH TEORI NR 3/2003 • BILDEN OCH ... - Malmö högskola

114
För mig blir alltså mina tankar tydliga och tillgängliga
för analys och ”processande” först när jag – i någon
form – fått ner dem på ett papper. Det händer något i
huvudet under ritandet och skrivandet. Nya mönster och
nya tankar framträder och hjälper mig att göra världen
mer begriplig. För en del av de människor jag möter i
mitt arbete tycks också mina försök att med pennan
kommunicera och konkretisera hur jag uppfattat och
tänker om något ha fungerat som satsbräda för deras
egna nya tankar och hos dem skapat behov av att själv
fatta pennan. Jag är således inte ensam om mitt eventuella
handikapp. Att ha tillgång till många uttrycksmedel är
för mig en förutsättning för att göra ett bra jobb. På det
sättet blir det som i en utpräglat muntlig värld kan uppfattas
som långsamhet i tanken, dvs ett handikapp, i en
värld där många uttrycksformer samverkar något accepterat
och rent av eftersträvansvärt, dvs en tillgång.
Naturligtvis är det som framförts här vare sig nytt eller
revolutionerande. Det är ju tvärtom ett elementärt och
välkänt faktum att människor tar emot och hanterar
information på olika sätt. Därför finns det skäl att fråga
sig hur vi i utbildarvärlden handskas med den vetskapen.
Lever vi som vi lär?
Monica Bengtsson är projektledare vid
Regionalt utvecklingscentrum på lärarutbildningen
på Malmö högskola.