Skönsta-brytning.c 2.2 - BRF Skönstaholm

förebilder och efterkrigstidens diskussioner om grannskapstankar. I en
omväxlande topografi kunde en rad olika hustypslösningar prövas.
Den mer ambitiösa projektering som Fastighetskontoret genomförde
ledde, kombinerat med att byggandet av Skönstaholmsradhusen kom att
ske under ett par år med extremt hög inflation och en stark ökning av byggkostnaderna,
till att boendekostnaderna blev för höga för den viktiga målgruppen
barnrika familjer med lägre inkomster. Skönstaholmsradhusen
blev visserligen inte nämnvärt mycket dyrare än andra bostäder byggda
under samma tid. Men för en barnfamilj, som bodde i en tvårummare
byggd på 1930- eller 1940-talen och som ville eller behövde flytta till en 3:a
eller 4:a byggd 1950–52 blev merkostnaden ofta för hög. Detta medförde att
framför allt familjer ur främst medelklass och övre medelklass flyttade in i
Skönstaholm (akademiker, ingenjörer, tjänstemän, fria yrken).
social gemenskap
Storleken på området — 150 lägenheter — har genom åren och i många
andra sammanhang visat sig vara en lämplig enhet för dels gemenskap och
överblick, dels som underlag i planeringen av barnstugor och annan service
i nya förorter. 150 lägenheter är också tillräckligt för att olika undergrupper
ska kunna uppstå och ger möjligheter att finna likasinnade inom
området för t ex fritidsaktiviteter.
Genom Grannskapsklubben utvecklades gemensamma traditioner och en
samhörighet växte fram. Den avgränsade enheten gav en stor styrka. En
identitet med det egna området växte fram. Erfarenheterna av detta borde
bekräfta tankegångarna att det är riktigt att människor får bo tillsammans
med eller i närheten av sina likar (i huset, längs gatan, i kvarteret, i bostadsgruppen)
och utifrån detta få en trygghet och styrka som grund för integration
och samverkan på andra håll i samhället. Skönstaholmsbornas samverkan
inom ramen för ett boende i hyresrätt torde vara unik i sitt slag.
126