Skönsta-brytning.c 2.2 - BRF Skönstaholm

ostadsfrågorna i Det framtida Stockholm
Det framtida Stockholm konstaterade att vid årsskiftet 1944–45 bodde endast
ca 6% av stadens invånare i en- och tvåfamiljshus (för hela Stor-Stockholm
var siffran 17%) och att andelen till och med var sjunkande. Situationen
bedömdes som otillfredsställande, framför allt då man såg det egna hemmet
som den idealiska bostaden för barnfamiljerna. Man slog fast att ett av de
främsta målen för planeringen var att skapa bostäder och bostadsområden
som var lämpliga för familjer med barn och att detta var ett viktigt led i en
positiv befolkningspolitik.
Hur skulle hindren för att tillgodose behovet av fler egnahem och markbostäder
kunna övervinnas? Man pekade på tre problem som följde med
spridningen av bebyggelsen: trafikproblem, de ökade stadsplanekostnaderna
samt riskerna för sämre service i fråga om butiker och gemensamhets -
anordningar.
Det första problemet förutsågs kunna lösas med den förväntade ökningen
av bilbeståndet och tillkomsten av snabba masstransportmedel. Det
andra problemet antog man skulle lösas mer eller mindre av sig själv. De
höga stadsplanekostnaderna under kriget hade sin orsak i brist på material
och då krigets materialknapphet upphörde fanns det inte anledning att
räkna med de relativt stora stadsplanekostnaderna som något mer betydande
hinder. Det tredje problemet skulle lösas genom kollektiva anordningar:
dels i form av kollektivhus, dels genom bostadskomplement som
daghem, tvättstugor och restauranger.
Som den övergripande lösningen för att åstadkomma en större andel med
egna hem utan att sprida ut bebyggelsen för mycket och för att möta den
utbredda bebyggelsens problem förordade Det framtida Stockholm att en allt
större del av de egnahemmen skulle uppföras som radhus. För att kompensera
den lägre bebyggelsetätheten som fler småstugor och radhus skulle
medföra föreslog man en något större täthet närmast förortsbanehållplat-
25