Skönsta-brytning.c 2.2 - BRF Skönstaholm

på bägge sidor om den osynliga geografiska gränsen. Det gick en del historier
om folket i genomgångsbostäderna som att dom hade höns inomhus.
Att det hände ”otäcka saker i källarna”
Det var barnen i bägge grupperna som hade kontakt med varandra då de
gick i samma skola. Dessa två gruppers barn lekte vanligtvis inte med
varandra. Skönstaholmsbarnen hade en gemensam fritid inom sitt bo -
stadsområde och uppmanades också i vissa fall att inte leka med genomgångsbostädernas
barn. Föreställningarna om det okända levde. Skönstaholmsbarn
kunde också vara tvungna att försvara sitt område på så sätt att
”de andra” skulle förstå att de var ”vanliga”. Problemet uppstod eller snarare
tydliggjordes när någon började beblanda sig med den andra sidans
människor.
En Skönstaholmare uttryckte sin tanke på att den sociala avskildheten
kanske ändå bidragit till den inre gemenskapen. Det var inte bara grönskan
som skiljde Skönstaholm från omgivningen utan även det sociala avståndet.
”Vi hade ju inga sociala kontakter med veckodagsområdet. För vår
del var det inte någon aggression eller något sådant. Det var bara det
att vi hade just ingenting med dom att göra! Nu efteråt när jag blivit
bekant med folk har jag begripit att från deras sida så var det så att
de verkligen kände sig — att här var det så fint folk att de kunde man
inte ha att göra med”
Trygghet
Trygghet är något som de boende uttrycker sig uppleva i sitt bostadsområde
och det gäller både senare inflyttade som uppvuxna barn som reflekterar
över barndomens känsla av bostadsområdet. I detta sammanhang kommer
det fram att man inte började låsa sina dörrar förrän det omtalade ”Hökarängsmordet”
hade inträffat. Det skakade och förändrade en del attityder.
De uppvuxna barnen kan idag reflektera över sin tid som barn och talar då
139