Skönsta-brytning.c 2.2 - BRF Skönstaholm

lägenheterna, fem av sex. Bostadsförmedlingen var nystartad och anvisade
i första hand allmännyttans lägenheter. Och angelägnast var det att förmedla
bostäder till famiIjer med barn.
Och hit kom alltså barnen. 1952 fanns här 6.500 barn under 15 år. Det är
nästan lika många som Hökarängens hela befolkning 40 år senare. Det var
ett exempel på följden av så kallad suboptimering. Det fattas beslut som
vart och ett är hedervärt och bra; samhälleligt ansvar för bostadsförsörjningen;
koncentrerad utbyggnad och trafikunderlag för den nya tunnelbanan;
en bostadsförmedling med många behjärtansvärda förturer, inte minst
egna lägenheter åt barnfamiIjerna. Men ingen var beredd på de sammanlagda
följderna av dessa högvärderingar och alla inblandade stod handfallna
inför resultatet.
Trots att vi insåg att det med så många barn måste bli fråga om extraordinära
åtgärder för att klara skolgången, var vi några som tyckte att det var
egendomligt att det inte fanns någon skola i östra Hökarängen, ens planerad.
Skulle där finnas en skola var det ju nu.
På den tiden reglerades skolbyggandet mycket detaIjerat av staten. Skolor
byggdes med statsbidrag. Nya skolor skulle dimensioneras med utgångspunkt
från att varje årskull skolbarn skulle anses vara genomsnittligt 15 promille
av befolkningen. Det fanns också regler för hur denna skulle beräknas,
man räknade med en boende per ”eldstad”, ett begrepp som preciserades
till 25 kvadratmeters våningsyta. Och våningsytan framgick av de i detalj
redovisade stadsplanekartorna.
Med den bakgrunden var det lätt att räkna ut att det fattades 15 klassrum
i Hökarängen, även vid s k normalt barnantal. Och 15 klassrurn var just vad
planerarna borde ha kalkylerat för östra Hökarängen. Att så inte hade skett
fick skyllas på brådskan under tillblivelsen. Bostadsbristen var som sagt
katastrofal. 250 planerade radhus i Veckodagsområdet blev plötsligt på
samma mark till 1000 lägenheter i genomgångsbostäderna. 150 radhus
178