Skönsta-brytning.c 2.2 - BRF Skönstaholm

claes widén
När jag var liten i Skönstaholm
Claes, Cloffe, Widén är nästan jämnårig med Skönstaholm, född och uppvuxen
invid dammen vid torget.
Senare flyttade familjen till zig-zag längan, till det hus i vilket Cloffe sett sina egna
barn växa upp.
Från vardagsrumsfönstret kan han se ner över ängen mot tennisbanan. Vänder
han sig om kan han på en tavla på väggen betrakta tennisbanan i utförande av
skönstaholmskonstnären Börje Åkerström. Tavlan, en akvarell, är en gåva från
Grannskapsklubben. I dess underkant kan man läsa: ”Till Cloffe Widén för att Du
med klokskap, kunnighet och smittande entusiasm lärt en ung generation skönstaholmare
spela tennis och skapat trivsel för alla generationer kring tennisbanan.”
När jag var liten var allt så stort. Den lilla stensamlingen i dungen upp mot
Russinvägen var ett gigantiskt ointagligt fort mitt i den stora skogen. När
vi lekte indianer och cowboys så kände man sig säker när man var innanför
fortets murar. Men ändå gällde det att hålla ett vakande öga uppför berget,
för plötsligt kunde en ny fara uppenbara sig. Precis som i västernfilmerna
när indianerna dyker upp på toppen av kullen så kunde det plötsligt dyka
upp främmande fiender uppifrån Russinvägsberget. Skönstaholms unga
indianer o vita slöt då en snabb vänskapspakt för att möta den yttre fienden.
Var det ”russinvägare” var det inte så farligt. Då kunde man vänta sig ett
regn av stenar, kottar och grenar uppifrån berget innan ett eventuellt anfall
kom. Betydligt värre var det om det var dom livsfarliga killarna från Saltvägen.
Då gällde det att vara på sin vakt. Alla kände till att dom brukade ta fångar
som dom band och skar upp ett sår på som det sedan hälldes salt i. Ingen kände
59