BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

SKÖNHETENS BEFRIELSE
de egyptiska pyramiderna, liksom matematik och geometri var viktig i
konstruktionen av hinduernas tempel och i deras gudabilders precisa
proportioner. Det så kallade gyllne snittet är ett enkelt förhållande
mellan två talstorlekar, vilket i renässansens Europa blev upphöjt till
en universell estetisk formel och använt i proportionerna för böcker,
arkitektur, måleri och skulptur. Gyllne snittet beskrevs första gången
av den forngrekiske matematikern Euklides och har sedan upptagit
många människor på grund av dess anmärkningsvärda matematiska
och geometriska egenskaper. Under 1800-talet började tysken
Adolph Zeising leta efter gyllne snittet i naturen och det visade sig
dyka upp på ett otal ställen, bland annat i relationen mellan stammen
och grenarna hos många olika sorters träd samt i sidornas inbördes
storleksförhållanden hos en lång rad kristallstrukturer. Problemet
med gyllne snittet är att världen är full av vackra fenomen som dessa
talförhållanden inte passar på.
Ljus representerar till exempel en kategori av skönhet som
inte alls låter sig beskrivas matematiskt och ändå har ljus av många
genom tiderna uppfattats som ett uttryck för skönhetens innersta
väsen. Den grekiske filosofen Plotin såg elden som den skönaste av
alla kroppar, eftersom elden rymmer idéns oförkroppsligade ljus. Han
betonade dessutom hur elden överstrålar allt annat och i sig rymmer
alla färger, former och skuggor och därmed avslöjar det identiska
i det olikartade. I många religioner har ljuset en central symbolisk
placering. När den kristna medeltida mystikern Hildegard af Bingen
skulle beskriva sina visioner av Gud, berättade hon att det hon såg
var det renaste, klaraste och brännande ljuset. I hinduernas tempel är
gudabilden omkransad av många tända oljelampor och i den kristna
kyrkan står det tända stearinljus på altaret. De extremt påkostade
glasmosaikerna i de gotiska kyrkorna var inte bara dekorationer. De
var budskap som visade de troende hur gudomligheten genomlyser
världen och fyller den med ljus och färg.
Den tyska filosofen Immanuel Kant ägnade sig åt det estetiska såsom
den sinnliga bekräftelsen för förbindelsen mellan människan och
den bakomliggande ordningen. Även för Kant var världen på ett sätt
genomsiktig eller transcendent och skönheten något som visade sig,
156