BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

SKÖNHETENS BEFRIELSE
blir ytligheten emellertid för en period upphöjd till att vara en kvalitet
i sig själv. Det sker genom att den europeiska kulturen de åren når
en avgörande vändpunkt. Sedan det moderna genombrottet omkring
1950 hade den ena stilarten avlöst den andra inom konst, musik och
mode i en linjär och väldefinierad ordningsföljd. Ingen kände det
minsta tvivel om vad som var det allra senaste, men möjligheterna
för formmässig variation var uttömda och genomtröskade till den
grad att det enda man kunde komma på var att låta alla stilarter finnas
närvarande, tillgängliga på samma gång (se kap. 16). Tiden döpte
sig själv till postmodernism och i arkitekturen blev denna eftermodernism
faktiskt ett slags självständig stilart. Den lät sig bland annat
inspireras av Las Vegas kulissarkitektur och karaktäriserades av en
sammanblandning av många olika historiska formspråk och ett flitigt
bruk av förstärkta visuella effekter.
Postmodernismen var knuten till en tid som hade blivit
trött på att tänka. De komplicerade moraliska och politiska problemställningar
som präglat den västliga diskursen sedan 1960-talet stod
många människor upp i halsen. De var trötta på att känna ansvar för
nöden i tredje världen, trötta på att höra om ekologi och återvinning,
feminism, fredsrörelser och socialister. De nya politiska ikonerna var
Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Den ena blandade obesvärat
fiktion och verklighet i sin framtoning och retorik. Den andra vann
sitt första val med en kampanj designad i minsta detalj av tidens ledande
internationella reklambyrå Saatchi & Saatchi. Budskapet var,
att den kapitalistiska världen var entydigt bra och att girighet gjorde
alla rikare. Det unga framstormande näringslivsfolket, yuppiesarna,
fick en central kulturell placering och i intellektuella kretsar började
man diskutera vad det egentligen var för fel med att vara ytlig. Vi
lever ju i en värld av bilder, av begär och tillfredsställelse så varför
överhuvudtaget bekymra sig om substans? Det ena kunde väl vara
lika bra som det andra.
Resultatet blev bland annat att 1980-talet kom att karaktäriseras
av en starkt ironisk språkton och av ett utbrett intresse för
användning av begreppet kitsch, ett tyskt ord som hänvisar till tarvligt
framställda föremål och dålig smak. I princip är det självfallet
inte något fel med varken ironi eller kitsch. En självlysande jungfru
160