BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

20. ETT EKOLOGISKT SAMHÄLLE
och senare upptäckten av det gigantiska ozonhålet över Arktis (1985).
Härdsmältan i det amerikanska kärnkraftverket Three Miles Island
(1979). Syreregnen som under hela denna period medförde en omfattande
och mycket synlig skogsdöd i stora områden i Europa.
Omkring 1990 kunde det emellertid se ut som om den politiska
insatsen faktiskt höll på att få styr på de flesta av de pressande miljöproblemen.
Valarna var vid den tidpunkten för länge sedan fredade.
Bruket av CFC-gaser höll på att fasas ut över hela klotet efter en
internationell överenskommelse 1987. Effektiva reningsanläggningar
gjorde att floder och vattendrag som i årtionden varit förgiftade och
nästan döda nu höll på att få liv igen. Reningen av industriskorstenarnas
rök och av utsläppen från bilar medförde en väsentligt förbättrad
luftkvalitet i många städer. Till och med skogsdöden var på retur.
På det hela taget kände många att de katastrofala tillstånd som det
talades om på 1960-talet nog var ett tämligen överdrivet scenario.
Offentlighetens intresse för naturens tillstånd föll lugnt
och stilla under mer än tio år. Man kunde bland annat se det på miljöorganisationernas
medlemsantal och på den prioritering av olika
samhällsproblems viktighet som befolkningen gav till känna i den
tidens opinionsundersökningar, men i verkligheten hade inget skett
med miljöproblemens djupare orsaker. Det vara bara symptomen
som hade dämpats, eller åtminstone några av dem. Efterhand som
vi närmade oss det nya årtusendet började allt fler att lägga märke
till något som skulle vända stämningen återigen. Planeten verkade
drabbas av ett hittills osett stim av extrema väderhändelser. Orkaner
och våldsamma regn följdes av värmeböljor och torka. Plötsligt
kände människor överallt att något var allvarligt galet. Möjligheten att
våra utsläpp av växthusgaser i atmosfären kunde föra till katastrofala
klimatändringar hade visserligen varit en del av miljödebatten sedan
1970-talet. Ja, faktiskt hade den svenske kemisten Svante Arrhenius
redan 1908 ställt fram teorin om att produktionen av CO 2 från förbränningen
av kol och olja skulle komma att medföra en uppvärmning
av jordens klimat. Växthuseffekten hade denna verkning döpts
till så tidigt som 1937, men fenomenet hade förekommit tämligen
långt borta och abstrakt – ända tills vädret på allvar började urarta.
293