BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

16. KONST
tar människan spontant den visuella världen omkring sig. Om vi till
exempel lägger märke till en god vän i en stor människoskara, kommer
han eller hon ögonblickligen att fylla ut det mesta av synfältet. Vi
ser med våra känslor och intuition, därför är det så svårt att lära sig
teckna objektivt, naturalistiskt. Under renässansen införde man dock
en helt ny princip för konstruktion av bilder, där utgångspunkten
var den vetenskapliga iakttagelsen av det visuella rummets tre dimensioner.
Genom att teckna in ett geometriskt system av linjer, vilka
alla utgick från bildytans periferi mot en försvinnande punkt i dess
centrum blev det möligt att skapa en objektiv, perspektivistisk verkan.
Det var som att iaktta världen med samma neutrala, analytiska och
distanserade blick som den Galilei riktade mot stjärnorna genom sin
kikare. Centralperspektivet är konstruerat så att betraktaren alltid befinner
sig i bildens centrum. Världen ligger så att säga öppen likt ett
sceneri som betraktaren kan överskåda och behärska med sin blick.
Härvid kom bilden att bekräfta renässansmänniskans förnimmelse av
individualitet, handlingsfrihet och makt. Centralperspektivet representerade
en ideologi och ett ideal. Bilderna visade världen som den
sågs av en rationellt tänkande människa som gjort sig fri från naturen
och den kollektiva samhällsordningen för att omforma båda delar
efter sina egna önskemål och behov.
3
Även om renässansen ändrade konsten fortsatte de som producerade
bilder och skulpturer att vara hantverksmästare. Några blev visserligen
högt betalda stjärnor inom sina fack, men deras sociala status var
inte annorlunda än de andra specialiserade näringsidkarna i dåtidens
samhälle. Bilderna var beställningsarbeten vars storlekar och motiv,
till och med färgval som regel bestämdes på förhand av kunden. I
den bemärkelsen hade målarnas och bildhuggarnas funktion inte
ändrat sig sedan antiken. Målerier och skulpturer var nog ett slags
mediala highlights i den allmänna ornamenteringen av den fysiska
samhällskroppen, men de var inte desto mindre en oåtskiljaktig del
av en allt genomträngande estetisk ordning. Även i tillverkningen av
skjutvapen och krigsfartyg fortsatte den konstnärliga utsmyckningen
231