Min tid - Bokförlaget Boksidan

Augusti
"Jag är så jävla fet” sa jag.
"Det hjälps inte, du måste äta upp köttet åtminstone” sa mamma.
"Det innehåller kolesterol föresten är det bara senor kvar, dessutom var det inge gott,
dessutom får jag inte äta mer.”
"Får inte för vem?"
"Vecko-Revyns bantningsskola.”
"Inte är du tjock min gräddbakelse” sa pappa.
"Tack ska du ha.”
"Akta så du inte får den där sjukdomen igen” sa mamma. "Du ser väldigt blek ut under
ögonen.”
"Det är puder” sa jag och började bli sné.
"Det ser inte ut som puder.”
"Då eré väl mjöl då” sa jag totallack.
"Det är väl inte kokain” sa farsan.
Han måste bara skämta, tänkte jag, så jävla korkade kan dom bara inte vara.
Men han fortsatte "du har väl inte narkotika i ansiktet, vi är väldigt oroliga för dig, mamma
säger att hon tror att du har börjat röka också”.
"Vadå också”, sa jag, "vad vet ni om det?"
"Det luktade rök om dig förut, dessutom är det fullt att svära” sa hon.
"Jag svär väl inte.”
Nu eré kört tänkte jag, jag var skit förbannad. Dom kommer att säga att jag måste skärpa
mig och flytta hem. Och jag kommer att säga något jävligt dumt. Det gjorde dom och jag.
Jag sa att dom var helt jävla dumma i huvudet och att jag tänkte bli hora och knarkare. Jag
tog jackan och dojorna i handen och sprang därifrån.
Jag grät och sprang emot busshållplatsen. Samtidigt tänkte jag, jag ska fan börja knarka,
jag skall fan börja knarka! Och så ska jag äta jättemycket och bli jättefet, jävla puckoföräldrar.
"Så där säger man inte om sina föräldrar” sa en gammal kärring som jag just höll på att
passera. "Man skall hedra sin fader och sin moder” skrek hon efter mig.
Jag sa inget bara sprang ännu fortare. Fan, fan, fan va pinsamt, jag ska knarka, bli fet och
lära mig att tänka tyst.
Jag kom fram till att det var lättast att börja med att bli fetare. Jag tog bussen till
pendeltåget, pendeltåget till tunnelbanan, tunnelbana till Mc Donalds på Sveavägen. Nu
skulle det fan käkas, trots att jag var totalmätt hos morsan och farsan. Jag beställde massor;
munkar, sundae och hela skiten.
Men sen när jag skulle betala var det bara en tia i plånboken. Myntfacket var ju bara inte
att tala om, ingen chans att det skulle finnas åttio spänn där. Jag stirrade ner i plånboken.
För att visa att jag var helt förvånad att den var tom.
Men kassörskan bara stod där och såg glad ut. Jävla idiot tänkte jag, det enda du kan säga
är säkert, kan jag hjälpa till, smaklig måltid och vad får det lov att vara. Hon säger säkert
smaklig måltid till och med när hon blir avslickad. Men hon sa bara ingenting.
Då kläckte jag ur mig "smaklig måltid” och tog brickan.
"Smaklig måltid” sa hon lyckligt.
Jag skulle just ställa ner brickan igen och säga att jag bara skojade, när någon högg mig i
armen.
21