Min tid - Bokförlaget Boksidan

Jag fick ett nummer som jag ringde, men jag kunde inte få några pengar förrän jag varit där
och snackat. Och det skulle ta flera veckor att få komma dit. Jag la på och funderade på att
ringa morsan, men fan heller att jag tänker fråga dom.
Jag måste sälja nått, det är bara så, tänkte jag. Fast jag har inte så mycket att sälja, en
kamera, en stereo och en cykel, fast dom vill jag gärna behålla. De är liksom de enda fina
grejor som jag äger.
Men jag har lite skit som jag fått av mormor, samlartallrikar och silverskedar. Dom är
jättevärdefulla har hon sagt. Fast dom är helt värdelösa att använda till nått. Det känns
verkligen inte som jag behöver några fula blå tallrikar med hundar på, man kan ju inte ens
äta på dom. Vem vill äta på en hund förresten. Och kaffeskedar använder väl ingen, dom
ligger ju bara i vägen på fatet, sen måste man diska dom. Man kan ju inte ens äta glass med
dom.
Jag tog mig ut till mina päron, det var bara att hoppas att dom inte var hemma. Jag kände
mig lite som en inbrottstjuv när jag låste upp dörren. Jag hade ringt innan och det var inget
svar, hade någon svarat hade jag fan lagt på. Jag tar en resväska i mammas och pappas
garderob. Plockar ut tallrikarna ur ett skåp i mitt rum. Jag packar ned dom med rena kläder
runt, underkläder och sånt. Jag slängde ner silverskedarna och min frimärkssamling också,
åt ett par mackor och gick ut. Jag klarade det! Den enda som såg mig var en granne som
vinkade.
Jag tänkte börja med att sälja tallrikarna dom skulle ju vara så väldigt värdefulla.
Problemet var bara att komma på nått ställe att sälja dom på. Jag ringde en snubbe som
heter Nisse, för han brukar alltid veta en massa saker.
Han tyckte att jag skulle gå till en affär som ligger vid Östermalmstorg, annars skulle jag
kolla i Gula Tidningen eller gå till pantbanken vid Slussen. Jag började med affären vid
Östermalmstorg.
"Jag skulle vilja sälja mina fina samlartallrikar” sa jag.
"Nja samlartallrikar tror jag inte så mycket på, men visa mig skräpet.”
Han var skitäcklig, säkert hälare. Det kändes som om han tyckte att jag var en himla tjuv.
Jag la upp tallrikarna på hans skrivbord och han bara skakade på huvudet.
"Nej vi kan inte sälja sånt här, det är ingen som vill ha. Du kan få en hundring.”
"Jag vill inte ha någon hundring, Dom är minst värda tusen kronor” sa jag.
"Tusen kronor, ha. Det är ingen som betalar så mycket för sånt här idag.”
"Silverskedar då” sa jag.
"Kaffeskedar är inte så bra, men är det dessertskedar eller matskedar kanske.”
Jag tog fram skedarna, han skakade på huvudet. Han märkte direkt att det var kaffeskedar,
jävla gubbe.
"Nej det här får du inte mycket för, du skall få en trehundring för alltihop. Men det är för
att jag é snäll.”
Vadå snäll, jag bara gapade, mina värdefullaste prylar bort för bara trehundra spänn.
"Jag ska tänka på saken” sa jag och plockade ihop grejorna.
"Prova porslinsaffären på Tegnérgatan och silverbutiken på Karlavägen” sa han.
"Pantbanken, Gula Tidningen” sa jag.
"Nej, prova dom här istället” han skrev upp adresserna till butikerna och sa lycka till. Han
kanske inte var så elak ändå.
Jag lyckades till slut ta mig till butikerna, men det var inte helt lätt. Dom tyckte inte heller
att mina grejor var några höjdare, men jag lyckades få sjuhundra kronor för alltihop.
Det kändes nästan som om jag gjort ett klipp. Jag frågade tanten i porslinsbutiken om hon
visste var jag kunde sälja mina frimärken. Hon tyckte att hon kanske kunde köpa dom till
sin son som samlade. Toppen tyckte jag och visade dom.
"Det finns rätt värdefulla märken” sa jag och visade på lite gamla svenska.
32