Min tid - Bokförlaget Boksidan

"Ska vi dela på grejorna?” Tyckte Eva.
"Jag vet inte, det låter liksom inget kul, förresten tycker jag att det är mest ditt. Dessutom
har jag ingenstans att ta dom. Jag har ju ingenstans att bo.”
"Du kan få bo här ett tag i varje fall i veckorna för då är min kille i lumpen.”
Vi tryckte in grejorna i hennes minimala kyl. För att få plats var vi tvungna att slänga ut
lite skit som en för gammal yoghurt, en kastrull med spagetti och en svettig ost. Sen gick vi
och la oss.
Jag låg på hennes killes sida, han hade en tunn äcklig filt och en kudde som kändes som
om den hade cancer. Som tur var hade jag med mig mitt gosetäcke och min gosekudde.
Jag somnade direkt och vaknade i tolvtiden utav att jag kom på att jag skulle jobba. Jag var
jävligt seg i huvudet. När jag kom till butiken så var klockan ungefär ett, bara tre timmar
sen.
På vägen dit försökte jag komma på om vi haft någon beställning, jag hade för mig att det
var någon begravningskrans. Det var i varje fall ingen som stod och väntade utanför.
Jag kollade i kalendern och där stod det; Krans för 300 kr hämtas idag halv två. På bandet
skall det stå; Ärans väg är lång, vår vän Kjell.
Jag hade frågat snubben vad han menade med det och då hade han sagt att han menade att
Kjell höll på med att skriva ett musikstycke. Han hade hållit på att skriva på det där stycket
i hela sitt liv, men han blev aldrig klar. Hade han blivit klar hade han säkert fått både ära
och berömmelse.
Jag tyckte det var väldigt sorgligt, men han verkade inte tycka det. Han kom in i måndags
och jag var nedstämd hela dan efter att han hade gått.
Kjell ska minsann få en jättefin krans, tänkte jag. Jag gjorde i ordning en så fin krans man
kan om man har mindre än en halvtimma på sig. 300 kr blir tyvärr inte en så där jättefin
krans.
Men Kjell fick bonusblommor som en hälsning ifrån mig. Hoppas han kan skriva sitt
musikstycke klart i himlen och spela för änglarna, tänkte jag och började nästan gråta.
På bandet skrev jag; Lycka till i himlen, vår älskade vän Kjell. Snubben kom in och
betalade, men kollade knappt på kransen, inte på bandet heller.
Sen, när han hade gått så satte jag mig på stolen, la huvet på disken, armarna under och
somnade. Det kändes som jag låg i min säng, tills jag rasade ner på golvet. Stolsjäveln
hade ju hjul och dom rullade bakåt och jag ramlade av. Just då, när jag ligger där på golvet
så kommer tanten in.
"Elisabeth lilla vad gör du på golvet? Vad är det med dig? Har du druckit? Du luktar vin.
Nu får du verkligen skärpa dig. Ligga på golvet när kunderna kommer och dricka vin på
arbetet. Och var du i förmiddags när blomsterbudet kom, han ringde till mig och undrade
vad som hänt. Det här är sista varningen, det säger jag bara. I förra veckan höll du på att
vattna ihjäl sankt paulierna, medans hibiskusarna höll på att törsta ihjäl.”
Det där sista var bara skitsnack, men det var ingen idé att försöka säga något för hon
lyssnade ändå inte. Det är bättre att låta henne skälla av sig, det gjorde hon ofta.
Hon kunde liksom leta upp någon larvig grej, som ett visset blad eller så och sen bli helt
hysterisk över det. Hon kunde kolla i soptunnan och sedan säga "titta här ligger en ros, den
kan nog leva en dag till, sälj den till halva priset”.
Då var rosen bergis jättehängig och såg helt sorglig ut. Jag började bli less på det här sista
chansen snacket också. Fan snart säger jag upp mig.
Efter jobbet åkte jag hem. Eva hade ritat en karta med vägen till tunnelbanan, det var en
jävla tur.
Hon var jätteglad, hon hade ringt till sin chef och sagt att hon ville sluta. Hon hade hittat på
en historia om att någon stått med kniv på gatan och skrämt henne.
49