Min tid - Bokförlaget Boksidan

Sen kom en polisbil fram till oss. En polis kom ut och sprang fram till Fredde. Dom satte
handklovar på honom och alla tre förde honom till bilen. Sen kom dom två tjejerna fram
till mig, armtjejen la armen om mig och sa "vilket svin va, kom så åker vi och pratar ut om
det här”.
Jag sa inget. Vi satte oss i en polisbil och åkte iväg.
Dom sa "vilken tur att vi kom”.
"Han hann göra någonting med dig?"
"Vi har jagat det där svinet länge, vad gjorde du härute alldeles ensam?"
Jag kom bara inte på nått att säga.
"Är du inte rädd för Djurgårdsmannen?"
Jag sa fan ingenting under hela resan, dom trodde väl att jag var chockad eller nått.
Vi åkte in i ett stort garage, sen åkte vi hiss och gick och gick, fy fan vilken trist kåk. Det
kändes som vi var i ett fängelse, tänk om det är ett fängelse. Jag ville springa ut ur kåken
iväg ifrån poliserna, liksom rymma. Det var nog svårt att rymma för dom gick på var sin
sida om mig, som om jag var en bov eller nått. Här kommer Djurgårdsflickan!
Till slut kom vi till ett rum där satt en tjej som såg ut som mattefröken. Hon var psykolog
eller nått sånt. Hon bjöd på varm choklad och frågade om jag var chokad.
Sen började hon fråga en massa annat och ville att jag skulle berätta om mig själv. Jag fick
berätta flera gånger vad som hänt och hon frågade om jag hade känt mig hotad och sånt.
Jag sa att jag inte kände mig direkt rädd, utan att jag mest tyckte att han var dum.
Det kom in flera personer bland annat armtjejen och dom frågade ungefär samma grejor.
Sen fick jag gå hem, dom frågade om jag ville ha skjuts hem, men jag ville bara komma
därifrån.
Jag tog mig ner till tunnelbanan så fort jag kunde, satte mig på tåget och kände mig
skitdeppig och fet. Då böjer sig en gammal gubbe fram emot mig och säger ”vad har hänt
mitt barn?"
"Va?”
"Gud har inte lämnat dig han finns i alla!"
Han var skitjobbig, han körde sånt där snack hela tiden. Då kom vi till T-Centralen.
"Ursäkta men här ska jag av” sa jag och bara hoppa upp.
"Oh mitt barn jag skall följa dig” sa han och följde efter.
"Min pappa är hemma” sa jag.
"Vi är alla guds barn.”
Han tog samma tunnelbana som mig och han måste verkligen sätta sig breve mig. Sånt har
man för att man é snäll och lyssnar när någon idiot pratar med en på tunnelbanan. Han
följde till och med efter när jag klev av vid Skanstull.
Jag försöker allt; gå fort, gå sakta men han är bakom mig hela tiden. Det var jävligt otäckt.
När vi är helt ensamma på gatan tar han tag i min axel och säger ”här känn på gud!”
Jag vänder mig om mot honom, då har han tagit fram snoppen. Jag bara springer därifrån
och så ropar jag ”jävla äckelgubbe!”
Jag sprang hela vägen till mitt hus, minst flera kvarter.
Där var det fest! Musik som bara lät jättemycket ute på gatan och en snubbe som stod och
kissade i porten med ena foten i dörren.
Jag stannade för att pusta ut plus att jag inte har någon större lust att gå förbi när han står
och pissar. Men han vänder sig om mot mig och kollar, tyvärr vänder han på hela kroppen,
snoppen också så han kissar mot mig så det stänker på mig.
"Va fan gör du?” Sa jag.
"Förlåt men det är ju du, ska du också på partyt?"
Det var Kalle en kille i mitt plugg, vi gick på samma franska. Han var ganska snygg men
hade inte brytt sig ett skit om mig. Han hade nog aldrig ens tilltalat mig förrän nu.
24