Min tid - Bokförlaget Boksidan

"Hur är det fatt?"
Natalie kollar på honom och säger helt coolt ”det är okej, har du en cigg?"
"Rökning är onyttigt!” Säger han och öppnar bakdörren och börjar slita i mina ben.
Det gör jätteont. Han försöker dra mig framåt, bakåt och över stolarna men jag sitter fast,
det gör skitont. "Sluta, sluta” skriker jag tills han lägger av.
Sen går han ur bilen och åker därifrån. Joppe och Natalie försöker också hjälpa mig loss,
men det är kört.
Vi röker en cigg. Det var fan den godaste cigg jag nånsin rökt, trots att jag är helt snurrig i
huvudet och det gör ont i bröstet varje gång jag drar in röken. Jag är alldeles skakig, men
för varje bloss känner jag mig lite lugnare.
Sen kommer Joppe på att klockan är tjugo över fem och vi har bråttom som fan. När vi
kommer fram till Arlanda sitter jag fortfarande fast mellan stolarna. Vi åker runt ett tag för
att hitta en ambulans eller nått som kan hjälpa oss.
Till slut stannar vi vid en taxikö, Joppe frågar en taxichaffis om han vet någon sjukstuga
eller nått. Chaffisen gick ur bilen, hojtade på några andra chaffisar och alla hoppade dom
in i vår bil och började rycka i mig.
De lyfte upp mig mot taket, det gjorde så himla ont, men jag vågade inte skrika. Sen la
dom mig på baksätet.
"Tack” sa jag och skulle resa mig, men jag bara föll ihop.
Joppe och Natalie hjälpte mig ur bilen och satte mig på trottoaren. Jag bara kunde inte gå.
"Ta’na på en bagagekärra!” Tyckte en chaffis och garvade.
Natalie fixade en sån, medans Joppe parkerade bilen. Sen lyfte dom upp mig på den och la
våra väskor bakom. Klockan var nästan sex. Vi hittade inte där vi skulle vara, klockan var
tio i sex när vi kom fram.
Dom som ska ta emot biljetter var inte där. Vi hojtade lite och någon som höll på med
incheckning av ett annat plan såg det, vinkade och gick iväg och sa till någon som kom och
hjälpte oss. Men det var ju inte det att dom sprang för att få hjälpa oss. Som tur var hade vi
bara handbagage.
Sen skulle vi visa pass. Jag fick rulla genom en specialingång med min vagn för det gick ju
inte att köra den igenom metalldetektor grejen. Dom trodde nog vi bara skämtade när vi sa
att jag måste åka i den, att vi var fulla eller nått. Men jag fick sitta kvar, sen var det någon
som kolla mig en bärbar metalldetektorgrej.
Tio minuter kvar, Var fanns planet? Vi rusade runt som fan, jag menar dom rusade, jag
rullade och försökte hålla mig kvar på vagnen. Det var rätt läskigt, vagnen gick ju inte så
där jättebra att styra, speciellt när det gick lite fort. Så vi höll på att köra på folk flera
gånger.
"Jag vill köpa cigg!” Sa jag på skoj när vi rullade förbi taxfreeshopen.
"Jävla idiot” tyckte dom. Vi missade förståss planet, jävla skit!
Vi köpte så mycket sprit, vin, öl och cigg som vi vågade och pulade ner det i våra väskor.
Sen skulle vi igenom tullen. Det var så himla läskigt, jag kände mig så himla skyldig.
Jag vågade inte kolla på tullsnubbarna, men jag ville inte kolla bort heller. Kolla i marken
kändes så himla genomskinligt.
Så jag snurrade med huvudet, kollade lite i taket, lite på marken, en halv sekund på dom.
Sen låg jag ju på bagagekärran, det var ju bara gjutet att dom skulle ta mig. Men dom
gjorde inte det.
Det var nog tur att jag slapp gå, hade jag gått så hade jag nog gått som om jag var jävligt
skitnödig. Som om jag hade fyra kilo knark med mig.
Vi kom till bilen. Jag försökte resa mig och det gick! Jag kunde gå! Naturens under!
Joppe tyckte att vi skulle dra till Oslo istället. Vi tyckte det lät okej, bättre än inget. I bilen
satt vi och svor, käkade godis, drack öl och rökte.
38