Min tid - Bokförlaget Boksidan

Joppe med pengarna
En dag, en lördag skulle Natalie komma hem till mig och fika. Vi hade sagt klockan fyra.
Eftersom jag bestämt möte med henne förut började jag inte klä på mig förrän ungefär då.
Sen handlade jag bullar, mjölk och cola. Och åt tills det bara var en bulle kvar och ingen
cola, men ingen Natalie. Jag gick och la mig, drömde om skolan, landet och hästar. Typiskt
att jag aldrig drömmer om någonting mysigt som killar, sex och lottovinster.
Natalie ringde just som min häst hjälpte mig med läxorna på landet.
"Hej, du jag är lite sen.” Typiskt, inte förlåt eller nått.
"Åh fan, ja kaffet känns faktiskt lite kallt” sa jag.
"Du kan du inte komma hit, jag är på en restaurang. Jag har träffat värdens snällaste kille
han lovar att bjuda dig om du kommer.”
Restaurangen låg på Sveavägen, jag åkte dit. När jag närmar mig fönstret ser jag Natalie
sitta och vinka och se jättelycklig ut. Bredvid henne sitter en kille som också vinkar och ser
lycklig ut. Han verkar snygg, han är långsmal liksom, men han har glasögon.
Han höll vad han hade lovat, jag fick välja precis vad jag ville. Jag funderade länge, ska jag
utnyttja eller ligga lågt. Jag skulle behöva ett snack på toan med Natalie, men det verkar
inte som om hon skulle vilja gå ifrån.
Det dom hade ätit lät jättegott, men superfettigt. Och jag som redan ätit tio bullar, som ju
blir hur många kalorier som helst, borde egentligen bara ha ett glas vatten. Typiskt att han
skall bjuda just idag. Jag kanske kan ta pengar istället?
Jag sa att jag var mätt, men kunde tänka mig nått litet och gott.
Joppe sa att sniglar är små och goda.
Jag tycker sniglar är stora och äckliga och skulle aldrig drömma om att äta sånna.
"De é skitgott, ta champagne till!” Sa han.
Det visar sig verkligen vara skitgott, men såsen är så smörig så jag nästan mår illa. Joppe
beställde in mer champagne, det gick så himla lätt att dricka. De hade druckit minst en
flaska innan jag kom, sen en när jag kom, sen en till.
Fast Joppe drack inte alls mycket, han sa att han körde. Natalie och jag blev jättefulla och
skratta jättemycket. Joppe var jätterolig och jättejuste, typiskt att en sån tjej som Natalie
träffar en sån fin kille.
Vi känner att det är dags att dra och hoppar in i Joppes jättehäftiga röda bil. Vi ställer oss i
kön till ett ställe, men vi fnittrar, skrattar och nojsar så mycket att man bara hajar att det
kommer att vara kört när vi kommer fram.
Joppe har en jättehäftig fjärrkontroll till sin bil. När man trycker på en knapp blinkar
lamporna och bilen tutar, som om den hälsar på en. Den kunde man verkligen ha kul med,
när någon gick förbi tutade den till. De flesta blev rädda och hoppade till.
Två små brudar i korta kjolar trodde att det var någon i bilen som stötte på dem. De såg
jättelyckliga ut, gick fram och tittade in, de var säkert väldigt sugna på att åka fin röd bil.
Flera andra i kön hade också fattat vad som var på gång och börja garva.
Flickorna stirrade mer och mer in i bilen, rutorna var alldeles mörka så det var inte så lätt
att se in. Sen knackade dom, då bara dog kön av skratt. Vi tutade som fan, tjejerna hoppade
till och bara sprang därifrån. Nu var vi ordentligt påhejade att fortsätta.
Två lite äldre tjejer passerade bilen, när vi tutade och blinkade vände dom sig om, pekade
finger och skrek "jävla turkar!”
Sen kom det en till röd bil och ställde sig efter Joppes, två tjejer gick ur den, fram mot
Joppes bil. Här ska blinkas, tänkte jag och klämde till på fjärrkontrollen.
Men Joppe bara skrek "neej” och rusade mot bilen.
35