Min tid - Bokförlaget Boksidan

Till slut gick snubben som hade suttit där. Då klämde jag i "har du nått amfetamin att
sälja?"
Han blev jävligt förvånad. Han sa att han inte hade nått men att han kunde fixa. Han
frågade hur mycket jag ville ha. Och jag hade ju ingen jävla aning om hur mycket man
behöver, en liter eller två gram, vem vet? Förresten var det rinnande, pulver eller tabletter?
Fan, att jag inte tänkte på att fråga Leffe.
Jag hade bestämt innan att jag ville ha så mycket som jag fick för jackan. Jag sa det, att jag
ville byta knarket mot jackan. Han sa att han inte kunde göra det, han måste ha cash för att
kunna pröjsa den som han själv skulle köpa av.
Jag såg jätteledsen ut och sa "snälla!” Sen tog jag fram jackan ur kassen och han sa att han
tyckte den var snygg.
Men sen sa han att vill man köpa nått så måste man ha pengar. Fast han kunde kanske göra
ett undantag bara för att var juste. Han tog jackan och sa att jag skulle komma tillbaka dan
efter. Jag blev så glad.
Dessutom var jag väldigt lättad över att han inte tyckt att vi måste älska eller nått. Men när
jag reste mig upp så gjorde han det också. Sen gick han mot mig och sa att han ville älska
med mig. Jag sa att jag gärna ville älska med honom också, men att jag hade gonorré så det
fick bli någon annan gång. Han tyckte det var okej.
Jag kom dit dan efter.
Han sa att han hade lagt knarket under en buske en bit bort. Det skulle ligga i en sån där
gul vaselinburk. Jag skulle ta burken och inte öppna den förrän jag var säker på att ingen
såg nått. Jag gjorde som han sa. I burken fanns det vitt pulver. Ja la burken i handväskan
och åkte till Hall.
Typiskt, helt plötsligt så kommer dom på att dom ska visitera mig. Just idag! Dom hittade
burken och öppnade den, sen var det kört. Polisen kom och det vart förhör.
Dom ville att jag skulle berätta varifrån jag fått den. Dom pressade mig som fan och jag
försökte hitta på nått, men dom trodde mig inte. Jag sa att jag hittat burken, men de bara
skrattade åt det. Till slut liksom gav jag upp och sa att jag köpt det på plattan, fast jag
kommer inte ihåg av vem. Jag satt där i flera timmar men sen fick jag åka hem.
Dom sa att jag kanske skulle få sitta i fängelse.
Jag sa inget till mamma eller pappa fast dom märkte nog att jag blivit ännu deppigare.
Det hände ingenting på fler månader, jag gick bara hemma och deppade. Mamma tyckte att
jag skulle gå till en psykolog. Pappa tyckte att jag borde fixa ett jobb. Jag orkade inte tänka
på Leffe. Jag visste inte vad jag kände för honom längre.
Jag fick ett brev där det stod att jag skulle infinna mig på rättegång. Som tur var så var inte
mamma eller pappa hemma när brevet kom. Rättegången var i Haninge och jag åkte dit.
Dom frågade mig en massa om inbrotten och jag sa som det var. Att det ena var en
nödsituation och att det andra var ju för att vi fick vara där.
Sen fick Leffe berätta och han sa ungefär samma grejer.
Sen kom Anders pappa och han sa att vi inte alls hade fått lov att vara där.
Sen var det klart. Jag kunde gå om jag ville.
Men jag satt kvar och hörde när dom förhörde Leffe om en massa andra prylar. Han hade
verkligen gjort mycket. Åkt dit för både snatterier, bilstölder och inbrott.
Någon vecka senare fick jag ett nytt brev där det stod att jag fått en vilkorlig dom. Jag
ringde och frågade vad det betydde och dom sa att det betydde att jag inte fick göra om det.
Leffe fick sex månaders fängelse, men han behövde bara sitta tre månader till för han hade
redan suttit tre.
Det ringde någon ifrån socialen en dag, det var morsan som svarade. Hon var helt knäckt
när hon la på.
67