Min tid - Bokförlaget Boksidan

"Ja femtio kronor, men då skall det vara en grann kvast.”
Jag räknade snabbt ut att en femtiokronorsbukett inte skulle bli sådär jättegrann, men jag
vågade inte säga nått utan plockade ihop fem nejlikor och ett stort extra blad på köpet.
"Blir det här bra?"
"Ja var är resten då?"
"Det här är allt” sa jag.
"Då skall jag få be att få återkomma" (ungefär som om han skulle kunna gå på
begravningen en annan dag istället).
Jag vart så arg så jag slängde buketten i soptunnan, när han gick ut.
Då kommer han in igen, plockar upp buketten och säger "inte ska du slänga kvasten, då tar
jag den för halva priset”. Sen la han upp femtio kronor på disken och sa "tjugofem kronor
tillbaka tack, slå in dom också om jag får be”.
Som hämnd så köpte jag två wienerbröd för pengarna. Tanten som äger affären kan
verkligen allt om blommor, men hon har inte så bra koll på vad som finns i affären. Så hon
skulle aldrig märka att det försvann lite fler blommor än vad det borde.
Jag får så dålig lön, förresten är det svartjobb, så jag tycker jag var värd att plocka ut lite
extra.
Hon kom dit och löste av mig vid tretiden, sen hjälpte jag henne tills Joppe och Natalie
kom vid halv fem tiden. Jag hoppade in i bilen och Joppe drog gasen i botten.
Normalt kör han alltid väldigt fort, men det här var värre. Han körde om alla bilar och la
sig precis bakom dom som inte ville flytta på sig.
Joppe är verkligen jättesnäll, utom när han kör för då ska han vara hård. Han har på sig ett
par virkade fingervantar som han kallar för rally handskar och spänner sig som fan.
Inte för att han verkar vara särskilt duktig på att köra, jag tycker faktiskt att han verkar vara
en himla trafikfara. För ungefär en vecka sen så var vi ute och åkte på landet, då skulle han
byta kassett. Han trycker på eject och kassetten åker ut på golvet, in under en stol.
Då böjer han sig ner för att plocka upp den samtidigt som han råkar vrida ratten så att vi
åker över vägen och in i några buskar. Som tur var händer det inget utom att det fastnar en
massa buskar därframme.
Nu när vi åkte krockade vi också. Joppe körde till vänster om de flesta andra bilarna,
ganska nära bilen framför, vi rökte och lyssnade på musik. De hade skruvat på jättehögt på
musiken.
Det var lite jobbigt för dom största högtalarna satt där bak, bakom mig, så jag var tvungen
att luta mig fram mellan deras stolar för att kunna höra vad dom sa.
Plötsligt bromsade Joppe jättemycket, ändå så brakar vi in i bilen framför. Jag flög framåt
mellan stolarna, men jag var redan förbi med bröst och armar när jag pratade, så min feta
bak fastnade mellan stolarna. Dessutom slog jag i panelen så att jag började blöda.
Som tur var det bara näsblod men det visste jag inte då, jag bara skrek som fan och höll i
näsan. Jag trodde den hade gått av, så himla ont gjorde det.
Natalie bara stirrade och Joppe skrek "fan, fan, fan!”
Vi körde in till sidan av vägen. Det var ganska jobbigt att ligga som jag gjorde, men jag
kunde inte ta mig loss. Det bara gick inte, händerna darrade och benen var liksom bara
borta.
Killen i den andra bilen kom fram till vår bil. Han lever! Jag lever! Natalie och Joppe
lever! Jag ska aldrig mer åka bil. Killen börjar skrika på Joppe och sliter upp dörren.
"Va, öh, förlåt” säger Joppe och går ur bilen.
De skriker ett tag på varandra, sen går de till killens bil. Den ser faktiskt inte så paj ut,
dessutom är den brun.
Natalie har fixat papperstussar som jag stoppat in i näsan och det hjälpte faktiskt till slut,
efter ett gäng blodiga tussar. Någon öppnar dörren bredvid Natalie och kollar in i bilen.
37