Min tid - Bokförlaget Boksidan

Dom tar med oss till en polisstation. Jag måste gå in i ett rum utan Leffe med bara poliser.
Dom frågar mig en massa konstiga grejor. Om jag håller på med knark, om jag gjort inbrott
förut. Hur länge har jag hållit ihop med Leffe. Om han har gjort några inbrott som jag
känner till och en massa annat.
Jag var så himla knäckt. Dom verkade tro att jag var någon himla knarkarbrud. Dessutom
var jag inbrottstjuv som jättegärna skulle sätta dit min älskade.
Sen skulle jag berätta om inbrotten i sommarstugorna. Den första stugan där hade vi gjort
inbrott, det erkände jag. Men det var ju en nödsituation, det måste ju vara okej. Vi höll
faktiskt på att frysa ihjäl. Jag tror dom höll med mig, i varje fall lite.
Det andra inbrottet var ju faktiskt inget inbrott för vi fick ju vara där för Anders. Men det
trodde dom inte på.
Dom sa att dom hade pratat med han som ägde stugan och han ville göra en anmälan mot
oss. Sen sa en annan polis att han som ägde den andra stugan också skulle göra en
anmälan.
Det var han som upptäckte inbrotten. Han hade gått för att kolla om det hade blivit inbrott i
den stugan där vi var också. Han misstänkte att det var folk där eftersom ljuset var tänt.
När han sen såg fönstret så förstod han att någon brutit sig in. Sen ringde han polisen.
Jag satt där hos polisen i flera timmar, mest fick jag sitta och vänta. Men sen fick jag åka
hem. Leffe fick inte åka hem. Dom hade så mycket gamla grejor mot honom så nu skulle
han få sitta i häkte.
Först förstod jag inte riktigt vad dom menade, vadå "skulle få sitta i häkte”. Men sen
kopplade jag, min älskade skulle få sitta i fängelse.
Jag försökte be att han skulle få komma ut, men dom bara vägrade. Jag grät och grät, men
dom bara sket i det.
Jag var så himla knäckt, vart fan skulle jag ta vägen. Vad skulle jag göra? Jag var så himla
knäckt att jag inte ens klarade att smita på pendeltåget.
Snubben i spärren tog min biljett. Och jag hade inte en spänn så jag kunde inte komma
hem. Jag stod där vid spärren och grät och grät så till slut fick jag åka ändå.
Jag åkte till Natalie. Hon var hemma. Hon var jätteglad, för hon hade träffat en ny snubbe
som var helt underbar. Snubben var inte där, han jobbade men det gjorde förståss inte hon.
Hon är verkligen jättebra på att trösta. Hon lyssnade höll om mig och sa att det skulle bli
bra.
Men hon tyckte att min Leffe verkade vara en stor skit som bara utnyttjade mig. Då blev
jag ju bara ännu ledsnare.
Natalie öppnade en flaska vin och bjöd på cigg. Sen fixade hon käk. Fan, hon verkade ha
det gott ställt nu. Hennes kille var bergis jävligt snygg. Det sa hon att han var. Han tjänade
jättemycket pengar också och han bjöd henne hela tiden. Dom var jättekära i varandra. Han
kom hem och var verkligen skitsnygg.
Vi satt hela kvällen och drack vin alla tre. Han tyckte också att Leffe verkade vara ett svin.
Jag fick sova över där, men Natalie sa att jag inte fick bo där för dom ville vara ensamma.
Jag hade inga pengar att betala någon hyra med och jag hade ingen lust att tränga mig på
någon. Så det enda jag kunde göra var att åka hem till mamma och pappa.
Det var verkligen asjobbigt att bo där, dom gnällde och tjatade hela tiden.
Jag var ju jättedeppig för det där med Leffe, men det vågade jag ju inte säga till dom.
Mamma min kille sitter i finkan, vi har gjort inbrott. Dom skulle ju bara dö om jag sa det.
Så dom tyckte det var skitkonstigt att jag var så deppig. Morsan tjatade om att jag blivit så
smal. Hon trodde att jag hade fått anorexia igen. Fan, jag kunde väl inte berätta att vi inte
hade haft någon mat.
65