Min tid - Bokförlaget Boksidan

"Vad är det som har hänt min solstråle? Är det någon pojke som varit dum och inte vill ha
min söta flicka?"
"Jag är inte söt, förresten är det ingen pojke, det är Nettan hon vill inte vara kompis med
mig längre.”
"Varför det berätta!"
"Nej, jag vill vara ifred, gå härifrån, låt mig vara!"
På måndan gick jag upp som vanligt, åt frukost och klädde på mig. När mamma och pappa
hade åkt till jobbet, klädde jag av mig igen och la mig i sängen. Jag var helt slut, jag hade
nästan inte sovit någonting på hela natten, dessutom hade jag ont i huvudet.
När mina föräldrar kom hem så såg jag till att jag hela tiden var i närheten av en telefon.
Jag hade en i mitt rum vid sängen, det var bra. Men jag vågade knappt gå ifrån sängen, ens
på toan. Fan vad jag längtade efter att han skulle ringa, men bara inte mamma svarade. Han
ringde inte men däremot ringde en massa andra, släktingar och sånt.
Sen ringde Nettan. "Hej Nuppan, varför var inte du i skolan idag?"
Jag bara la på och grät. Jag tänkte aldrig mer gå till skolan, jag skulle bara ligga hemma
och lida. Den där jävla subban var säkert svartsjuk på mig eller Tomas. Jag skulle träffa
honom utan henne, då skulle hon minsann få se.
Jag var hemma hela veckan, men Tomas ringde inte. Jag kom heller inte på nått sätt att
liksom stöta ihop med honom. Jag vågade inte ringa ifall Nettan skulle svara. Inte heller
vågade jag stå utanför huset. Dessutom skulle det vara så himla knäckande ifall det
verkligen var sant att han inte tyckte om mig.
På fredan skulle jag ha fått mens, det kom inget. Jag var lite orolig, men inte så farligt, lite
oregelbunden kan den ju vara. Varken på lördan eller på söndan hade det kommit nått.
Fan, jag var med barn efter mitt första och enda samlag. Min ungdom var slut. Jag som inte
ens haft nått skoj än, jag menar festa och sånt. Jag skulle bli mor, jag som skulle plugga
vidare och bli så duktig. Barnet skulle inte få någon far, allt är slut.
Jag slet av mig kläderna och kollade i spegeln, än så länge så syntes det inte så mycket. Jag
kände på magen, den kändes liksom spänd. Jag grät, skrek och funderade på att köpa godis.
Vad fan skulle jag säga till mamma och vad skulle ungen heta.
Namnet var svårt, vad den absolut inte skulle heta var lättare. Jag gjorde en lista på alla
namn som jag hatar. Det kändes att det var en flicka, mest för att jag alltid velat få en
pojke. Det första namn hon absolut inte skulle få heta var Anette, för det heter Nettan, inte
heller Nanette eller Neptuna. Sen kom jag inte på nått mer namn som rimligen kunde bli
Nettan. Elisabeth skrev jag sen för det heter jag. Sen skrev jag mammas, mosters och
mattefrökens och några andra namn.
På måndan gick jag till skolan, skit vi hade historieprov första timmen. Jag brukar vara
jätteduktig i historia, men nu kunde jag inte ett dugg. Det var nästan så att jag grät, mitt
bästa betyg, min enda femma åt helvete. Jag la handen på magen och kände på mitt barn,
hon skulle heta Susanne. Jag kom inte på nått alls att skriva utan satt bara och kände på
min mage.
Jag hade ångest inför rasten. Jag hade gått långsamt till skolan så att jag skulle komma
precis när det ringde och slippa prata med någon. Fem minuter kvar, många hade redan
gått ut. Nettan satt kvar, hon skrev hela tiden, bergis får hon min femma.
Nu ringde det. "Nu måste ni sluta” sa Tordan, vår historielärare.
Jag reste mig snabbt, Nettan fortsatte skriva. Jag försökte sticka mitt prov under några
andra men Tordan tog det. Jag hade bara lämnat in ett blad och det stod inte mycket på det.
Han såg väldigt besviken ut och jag skämdes. Jag gick ut ur klassrummet, jättesvettig.
Därute stod ett helt gäng. Dom verkade faktiskt glada att se mig. Lisa som aldrig brukar
prata med mig, frågade hur jag mådde. Flera andra hängde på och kommenterade att jag
hade varit borta. Jag sa att jag hade haft ont i magen Undrar vad dom visste?
5