Min tid - Bokförlaget Boksidan

Socialen hade berättat att jag hade blivit tagen med knark på mig och nu ville dom komma
hit och se hur jag hade det hemma.
Mamma och pappa vart förståss helt knäckta. Mamma grät och jag grät och pappa gick och
stängde in sig på toaletten.
Det var så hemskt. Fan vad jag ångrade allting. Jag ville verkligen inte göra dom ledsna.
Fan jag skulle ha fortsatt att vara lilla töntiga Nuppan.
Men det blev faktiskt nästan lättare att bo hemma efter att dom hade fått veta allting.
Morsan gick inte och tjatade om att jag var så deppig eller så smal och sånt. Hon var
väldigt snäll mot mig. Pappa sa ingenting mer om att jag måste fixa ett jobb.
Dom bjöd till och med mig på en semester till Kanarieöarna. Vi åkte dit alla tre och det var
den bästa tid som jag haft med dom på väldigt länge.
I april någon gång så blev jag kallad till en rättegång om knarket.
Leffe var där, det var första gången jag såg honom sen förra rättegången. Jag hade inte
orkat besöka honom sen det där med knarket.
Han hade ringt en gång precis efter rättegången, men då hade han bara vart sur på mig.
Men nu när jag såg honom kände jag smärtan. Jag älskade honom, det var det viktigaste.
Men han tittade inte ens på mig.
Jag fick berätta vad som hänt.
Sen var det Leffes tur. Fast han sa att det inte alls var så. Han hade inte alls bett mig fixa
knark åt honom. Han hade ingen aning om att jag tagit med det. Han använde inte sånt sa
han.
Jag vart så himla knäckt när jag hörde det så jag höll på att dö. Vilket jävla svin. Jag ville
rusa fram och slå honom, men jag gjorde inte det. Han ska aldrig mer få en puss av mig.
Han tittade jävligt elakt på mig. Jag blev fan rädd för honom.
Det kom in en fångvaktare ifrån Hall och berättade att han hade visiterat mig och hittat
knarket. Jag fick gå hem sen. En vecka senare kom domen.
Och nu sitter jag här sedan två månader, men i morgon är det sista dagen.
Slut
68