Min tid - Bokförlaget Boksidan

Inte kunde jag röka heller, det skulle ju bara bli ännu jobbigare om dom visste att jag rökte.
Jag var så himla röksugen hela tiden. Jag pillade ut 20 kr ur farsans spargris och köpte
cigaretter. Sen gick jag upp på en kulle och rökte. Jag tänkte att det blåser så mycket där att
all rök borde blåsa bort och inte fastna i mina kläder. Fast det var ju inte så himla kul att stå
där så det blev inte så många cigg om dan.
Jag ville var hos Leffe hela tiden, men det var bara vissa tider och vissa dagar som man
fick besöka. Han satt på ett fängelse i Södertälje.
Men det var ganska bra för jag kunde ta pendeltåget och sen bara en buss. Jag hade lyckats
få mamma att betala ett busskort åt mig. Jag sa att jag behövde det för att kunna söka jobb.
Det var så himla otäckt där i fängelset. Stora murar och en massa vakter. Dom såg så himla
ner på en när man kom. Vi fick en speciell besökscell, där vi fick vara för oss själva.
Den var så himla jävla äcklig, fula färger, trista möbler och en jätteäcklig säng eller vad
man nu kan kalla den, med gallon på. Ungefär en sån som dom har när man går till
vårdcentralen. Den var så äckligt, det är säkert tusentals knarkare som har legat på den och
knullat.
Jag bara vägrade, Leffe tjatade, men jag ville fan inte ligga och knulla i den sängen. Man
kunde väl fan få AIDS bara av att sitta på den. Rummet inbjöd ju inte till sex
överhuvudtaget. Jag menar det var ju inte direkt romantiskt. Dessutom kunde vakterna
komma in när dom ville. I och för sig så hade vi en timme på oss. Men bara det att dom
kunde komma in och vi inte kunde komma ut var jävligt jobbigt. Jag fick verkligen hålla
mig för att inte få klaustrofobi eller vad det nu heter.
Leffe var helt knäckt förresten, jättedeppig. Han trodde att han skulle få sitta minst sex
månader på kåken, sen var han ju märkt för livet. Loppet skulle vara kört för honom, han
var palkad, kantad och såld. Va fan skulle han göra sen? När han kom ut? Utan jobb, utan
någonstans att bo och stämplad som tjuv.
Jag lovade att jag skulle vänta på honom och att jag älskade honom, jag menade det också.
Han sa att han älskade mig också. Jag grät och han grät och allt var bara skit. Utom att vi
älskade varandra. Sen sa vi bara underbara ömheter till varandra och kysstes. Snacka om
hjärta och smärta.
Varje besök var ungefär så där, det var så himla sorgligt alting.
En gång ville Leffe att jag skulle fixa nått som gjorde att han blev på lite bättre humör för
han var så himla deppig.
Jag ville ju så himla gärna göra så han fick det lite bättre, så jag ställde upp på allting. Vi
hade till och med älskat på den där äckliga sängen. Dessutom så kände jag mig så himla
taskig, eftersom det var jag som hade klantat mig så han åkte fast.
Han ville att jag skulle gå till jugoslaven, han med kaféet. Jag skulle säga till honom att jag
ville ha amfetamin. Vad jag än gjorde så fick jag inte säga att Leffe satt på kåken.
Jag skulle säga att jag ville ha det själv och att jag inte visste var Leffe var. Han tyckte att
jag kunde betala med jackan som jag fått av honom.
Först ville jag inte göra det, för jag vill inte att han ska knarka. Men han tjatade så mycket
och sa att det verkligen var viktig.
Amfetamin var ju inget farligt heller sa han. Jag gjorde det jag gick till jugoslaven. Han
blev skitglad att se mig, bjöd på fika och bullar.
Det var skitsvårt att få fram det. Man vill ju inte komma och påstå att han é en
knarklangare. Ungefär som om jag var någon himla rasist. Förresten var det en annan
snubbe inne på kaféet också.
Jugoslaven, Bogdan alltså, stötte ganska tydligt på mig. Och det gjorde ju inte saken
lättare. Jag ville liksom inte att han skulle tro att han kunde byta knarket mot lite kärlek.
Han frågade om Leffe och jag sa att det var slut och att jag inte visste var han var.
66